Oj, vad långt det blev.
Hoppas någon orkar läsa ;o
Har väl alltid varit lite små-mullig. För precis ett år sen bestämde jag mig för att göra nått åt detta.
Gick ner 12 kilo. Mådde så jävla bra.
Problemen började väl därefter.
Vissa perioder gör jag upp kost- och träningsscheman, räknar allt i kalorier, förbjuder onyttigheter, tränar och äter strikt, väger mig ofta. Detta upptar nästan all min vakna tid. Det blir som en besatthet. Under de här perioderna blir mkt annat lidande. Jag blir så upptagen att jag glömmer av skolarbeten, kompisar, och fester/andra sociala grejer undviker jag (pga alkohol, dålig mat, att de inträffar när jag bokat in träningspass mm) Om jag ändå avviker från kost- och träningsplanen så får jag ångest och panik. Därför händer det ytterst sällan att jag gör det.
Andra perioder släpper jag allting som har med kost och träning att göra. Suget tar över och jag äter extrema mängder (hetsäter?) Jag spyr inte, men jag mår väldigt psyskiskt dåligt och självkänslan körs i botten. Jag undviker allt och alla. Ibland orkar jag inte ens gå till skolan. Jag vill liksom bara isolera mig. Känner mig fet, ful, misslyckad och äcklig.
Såhär har jag haft det i ett år nu. Det sista halvåret har det blivit värre.
Det skrämmer mig hur lite kontroll jag har över min kropp och hur bra jag är på att manipulera/ljuga för allmänheten när det kommer till detta problem.
Ibland längtar jag nästan tillbaka till tiden då jag var lite små-mullig.
När jag faktiskt inte brydde mig. Då var jag i alla fall lycklig ..
Skulle ni klassa detta som en ätstörning?
I dåliga tider känns det nämligen som jag har en sådan, men när träningen/kosten flyter på så känns det mer som "äh, jag överdriver" :/
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
