Hej, jag har gått och mått dåligt av detta de senaste 3 åren. Det kommer och går men 80% av tiden tänker jag på det.
Jag är 15 år och väldigt kort, runt 163cm. Alla mina "klasskompisar" är runt 178-190cm. Mina "vänner som jag umgås med har varit samma längd som mig för 1 år sen men nu har alla vuxit ifrån.
Det är inte bara jag som tycker så, hela tiden när jag är i skolan så ser jag hur många i klassen tittar på mig tar foton när jag står upp. De som är yngre går ofta förbi mig på tå och skrattar. Jag hör att folk säger mitt namn sen tittar på mig och skrattar i matkön. Jag får höra av mina "vänner" när de har varit ute någon stans att någon som de träffat har frågat: Var är kortisen, varför är ni med honom?
För 3 år sedan kunde jag få vilken tjej som helst och hade många vänner kände alla osv. Nu vågar ingen ens säga mitt namn eller titta på mig för att de tycker det är pinsamt. Jag har alltid varit densamma bara det att jag är kort. Mina vänner tar avstånd från mig i skolan, sätter sig en stol ifrån, går längre bort...
Mina såkallade "vänner" fryser också ut mig, nästan varje dag på olika sätt. Till exempel säger att vi ska äta lunch på en resturang/pizzeria sen bara bjuder den ena vännen. Jag skulle inte kunna lämna dem ändå för att då skulle jag vara helt ensam.
Jag har kommit i puberteten för ungefär 9-11 månader sen. Har hår osv men fortfarande "ljus" röst och är kort.
Jag ber inte om hjälp eller frågar vad jag ska göra, ville bara dela med mig hur kasst mitt liv är och har ingen som helst livsglädje. Tycker ingenting är kul, är ofta trött. Vågar knappt gå ut för att alla stirrar på mig och skrattar.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
