Blir alltså 16 år om en vecka och känner mig fortfarande som en 10-åring.
Min mamma har inte insett att jag inte är så liten längre och har riktigt svårt att släppa taget. (Och nej jag vet att 16 år inte är detsamma som vuxen, men jag kan själv säga att jag är ovanligt mogen för min ålder).
Tänkte dra upp lite saker som jag känner att hon inte bryr sig om men som jag tycker är väsentliga.
Har alltid haft bra betyg, lyckades gå ut nian med relativt höga slutbetyg efter att ha missat skolan i ca 6 veckor pga att jag var sjuk. Hade då en "F-Varning" i 9 ämnen som jag pluggade arslet av mig för att komma undan och jag lyckades.
Samtidigt som jag gjort detta har jag blivit utbildad och licensierad tränare för barn i åldern 6-12 år. (Jag är en av de yngsta i hela Sverige som gått denna utbildning och blivit licensierad). Och det var inte det lättaste kan jag säga, har kämpat hårt för att uppnå det.
Men den dagen jag blev licensierad reagerade knappt mina föräldrar. Känns lite sådär då jag inte heller gör det för pengar utan det är ideellt arbete och jag valde att göra det just för att det verkligen behövs i min stad. Vill hjälpa barn redan från början att förstå att träning kan vara kul och att det är nyttigt i alla åldrar.
Jag har aldrig blivit full på en fest, är inte den personen som tycker att kul=fylla. Ändå har hon riktigt svårt att släppa iväg mig på fester, även om hon känner många av mina vänner som kommer vara där.
Har, om några dagar, varit tillsammans med en jättesnäll kille i nio månader. Båda mina föräldrar har träffat honom hur många gånger som helst och han äter ofta middag med oss. De har båda sagt flera gånger till familjevänner och släkt att han är en riktigt bra kille. Han är inte heller den som dricker på fester. Ofta dricker han inte alls utan ansvarar för att köra hem dem som inte kan ta sig hem själva istället.
Han pluggar sista året på gymnasiet i samma stad som jag bor, men egentligen bor han 10 mil bort. Under sommarlovet träffades vi totalt 3 gånger pga att min mamma inte vill att jag ska resa ensam. Den enda och första gången jag varit i hans hemstad fick jag inte heller sova där. Senare på kvällen kom alltså min pappa och hämtade mig.
Vi har fortfarande inte fått sova hos varandra eftersom att hon tror att vi kommer ha sex då. (Vilket vi antagligen skulle ha, men vi har redan haft sex så det är inte det som är grejen)
Börjar bli riktigt förbannad på att hon inte litar på mig. Det mest irriterande är att mina föräldrar antagligen inte ens har pratat om det med varandra. Min pappa sa åt mig att skaffa ett preventivmedel när vi blev tillsammans. Han sa då "Du är 15 år nu och det kanske behövs. Blir förbannad om du kommer hem och säger att du är gravid."
Mamma vill inte ens erkänna att hon inte vill ha vi ska ha sex, när jag frågar om jag får sova hos honom säger hon bara "Du är för liten". (Har självklart sovit hos vänner, så det är inte sovgrejen hon är emot)
Vet inte vad jag ska göra, hon vill inte ens lyssna när jag försöker prata med henne. Om hon inte ger sig så kommer det sluta med att jag ljuger och säger att jag är med vänner när jag egentligen är med honom. Vill inte ljuga, men det börjar kännas som en enda utväg.
(Ledsen att det blev lite långt.)
Ingen status