Så iaf jag och min flickvän hade de riktigt bra de första 2 år en typ. Sen började vi bråka riktigt mycket och ofta om samma saker. Efter bråken var det alltid jag som sa förlåt för hon vred det på nått sätt så att det alltid blev mitt fel, allting. Och jag tänkte för mig själv liksom att säg förlåt nu så slutar ni bråka, de spelar ingen roll.
Jag började sakta och sakta sluta höra av mig lika mycket till henne, träffa kompisar mer, festa mer osv. Jag trivs utan henne helt enkelt. Men samtidigt så har vi våra stunder där allting är perfekt. Vi har varit nära på att göra slut typ 2 gånger innan, eller ja jag har varit nära på att göra slut med henne, men hon har alltid blivit så fruktansvärt ledsen och riktigt arg att jag har gått med på att jobba med vårt förhållande och göra de starkare. Men ärligt talat så för mig finns de inget att jobba och förbättra på, det är enbart hon som känner så men jag är så rädd att lämna henne för jag tror jag kommer bli besviken på singel livet och hon har riktigt mycket på mig, har gjort mycket skit de senaste åren som hon har hotat att säga till min mamma nån gång och om hon gör det är mitt liv helt förstört. och jag tror att jag är rädd att jag bara kan få något sämre efter henne. Hon är unik, väldigt speciell och jag älskar henne men innerst inne så tror jag inte på oss, men hon verkar tro på oss så mycket att jag ändå stannar kvar, hatar att se henne ledsen.
Det är lite till som hör till historien men jag vet inte hur jag ska förklara de i ord. Vi båda är 19 år nu ifall det är relevant eller nått
Ingen (sad)tatus
