Men jag har inte till fullo kommit till roten för känslan.
När jag blir tvingad in i grupper med människor, grupper jag inte har något att tillföra till(skolan) så blir jag allt som oftast stel och obekväm.
Jag hyser dock tvivel till huruvida det enbart beror på mig (jag har inga föreställningar om att vara världens socialaste människa, men jag kan i många situationer ändå fungera funktionellt).
För känslan jag här talar om är den där man helt enkelt saknar verktyg för att konversera med dessa individer.
Liksom om jag försöker "bryta isen"/göra klimatet varmare så slår det något ofantligt tillbaka emot mig (backfire), jag känner deras känslor som en brinnande kniv i min rygg.
Det gör mig illamående och defensiv/tillbakadragen.
Denna känsla infaller sig även uteslutande kring människor i min egna ålder, kring människor som är ca 5 år äldre än mig så dessa känslor än aldrig gjort sig påminda. Jag känner rent generellt att jag delar värderingar och kan kommunicera lättare med de som är äldre än mig.
(Även om jag kan bli totalt ointresserad av att tala med äldre så har det aldrig varit ett lika stort problem som kring de i min egen ålder).
Är det min självkänsla?
Eller är det min självbild?
Eller är jag bara asocial?
The leetest herperderper