Hej!
Nu är det så att jag har varit tillsammans med min flickvän i ungefär 1,5 år. Det har vart en berg- och dalbana, men det har ändå alltid slutat bra till sist. Jag har aldrig vart någon riktigt casanova, men när jag började gymnasiet så började jag hänga mer med tjejer för att jag inte passade in med killarna i klassen. (Min flickvän går i samma klass som mig.) För min del har det blivit att man har hängt en hel del med alla tjejvänner där min flickvän också vart med. Men på något sätt har jag fått vibbar ifrån flera stycken av dom och flera som nästan flörtar med mig. (även om jag har flickvän) Har aldrig riktigt tänkt på det för ens min flickvän påpekade det. Jag har liksom bara varit trevlig och aldrig försökt på någon annan, (att vara otrogen är ett big no no). Men jag tror att innerst inne har jag märkt av all uppmärksamhet och vibbar, och faktiskt gillat det, pga. att min flickvän inte ger mig speciellt mycket. Alla min vänner, tjejer och killar har reagerat på hur min flickvän beter sig mot mig. Hon är bestämmande och ger mig mycket skit som jag inte förtjänar.
Nu för någon vecka sen så blev det kaos mellan mig och min flickvän. Det började med att en tjejkompis som har vart på mig förut började ge mig massa uppmärksamhet igen. Nu i efterhand har jag verkligen märkt hur jäkla på hon är, och jag har på något sätt gillat det för jag har sökt efter bekräftelse någon annanstans pga. jag inte får något av min flickvän. Hon säger att jag har förändrats och att vi inte har samma mål i livet och att hon inte får samma uppmärksamhet av mig längre. Hon säger att jag bara bryr mig om jobb, pengar och skolan. Liksom livet är inte lätt och eftersom att jag är 18 så drabbas man lite smått av paniken inför livet och hur det ska fungera. Vi bråkar och småtjafsar hela tiden och det känns som att mina känslor för henne har börjat svalnat lite. Vi har vart så otroligt nära på att göra slut dom senaste dagarna, men ändå så har jag knappt känt något. Tycket det är riktigt konstigt eftersom att jag har var riktigt jävla kär i henne. Hon säger att hon har gått in i en depression igen och en ätstörning, och att det mesta är på grund av mig för att jag inte har gett henne den uppmärksamheten hon vill ha. Vi sa att vi ska prova en gång till och se om det är bra, annars gör vi slut. Men grejen är att jag ursliten på denna relationen, men jag vet att om jag hade sagt att jag ville göra slut så hade hon gjort något otroligt dumt som jag inte ens vill fantisera om. Jag är för feg. Hon säger att hon inte vill leva längre och att hon har ingen annan än mig. Hon har inga riktiga vänner. Jag vet inte om hon menar det, eller om hon vill hota för att jag inte ska göra slut. Just nu känns det som att jag är kvar för hennes skull och inte min. Jag vill med hela mitt hjärta att hon ska må bra.
Vi har pratat om allt men jag är för feg för att säga att jag inte orkar mer.
Vad ska jag göra?
Tack på förhand
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
