Men för att komma till saken: När jag träffar killar går det ofta väldigt bra i början. Jag brukar tänka saker som "wow, vilken kille!" och känna att det kanske blir nånting av det. Vi umgås mycket, sover hos varandra och har sex osv.
Sen går det en tid, kanske någon månad, utan att vi är tillsammans direkt utan vi bara flyter på. Då tröttnar jag varje gång?
Antingen blir det så att jag utan att inse det, successivt, "friendzone:ar" honom och tillslut känner att vi är så bra vänner att jag inte kan ha sex eller så med honom längre. Att jag hellre vill att vi ska umgås hela tiden som vänner typ. Eller så tröttnar jag och kommer på mig själv med att tänka hur korkad och jobbig han är när han skriver eller ringer. Om det inte blir något av det jag nyss nämnt, så blir det istället att jag känner mig låst. Att jag inte kan vara mig själv om jag har någon jag måste ta hänsyn till, och att jag egentligen inte bryr mig om honom.
Jag inser att det inte är konstigt att man inte har träffat "den rätte" när man bara är snart arton, men när jag hör hur alla andra är så kära i sina pojkvänner eller flickvänner så undrar jag om de antingen låtsas och intalar sig själva att de är så himla kära? Eller om alla andra förutom jag kan bli kära.
Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Man börjar fundera när man gått igenom ett par stycken liksom. Är det någon som känner igen sig?
Chef, med é, inte chäf.