För ungefär två år sedan var jag på en fest där jag träffade en kille som verkligen gjorde ett bra intryck på mig. Jag vet inte vad det var som jag egentligen föll för, det enda jag vet är att jag aldrig blivit så intresserad av en annan människa förut.
Dagen efter blev vi vänner på facebook och någon vecka senare skrev jag till honom i chatten. Det visade sig att vi var jävligt lika, dvs. att vi hade samma humor, musiksmak osv. vilket ledde till att vi började chatta mer och mer vilket senare blev flera timmars Skype:ande varje dag. Månader gick, vi hade verkligen klickat med varandra - som kompisar. Innerst inne visste jag att jag ville ha mer, men jag vågade inte riktigt ta steget eftersom jag inte hade en aning om han såg mig på det sättet. Istället flörtade jag lite oskyldigt med honom, sa saker som att jag tyckte att han såg bra ut, vilket han svarade artigt på men visade aldrig något intresse tillbaka på det sättet.
Han sa att han alltid varit väldigt osäker när det kommer till tjejer, men en dag blev han på g med en annan tjej och då förstod jag att han förmodligen alltid endast sett mig som en vän. Jag blev ledsen över situationen och slutade höra av mig till honom, men då började han jaga mig. Jag förstod inte honom, varför ville han prata med mig så mycket om han ändå inte ville ha mer än vänskap? Dissade hans sms, var väldigt frånvarande och detta ledde till att vi höll på att tappa kontakten med varandra. Men, jag kom över honom, insåg att han kanske inte var den rätte för mig trots allt och vi började prata med varandra så smått igen. Absolut inte lika ofta, men någon gång i månaden för att se hur den andre mådde och vad den hade för sig liksom. Såhär fortsatte det ett tag tills att allt dog ut.
För några månader sedan tog vi kontakt med varandra igen och det blev nästan som en repris av de första månaderna då vi lärde känna varandra. Mycket smsande, långa Skypesamtal osv. Vår vänskap växte starkt, och jag trivdes med att bara ha honom som min polare även om tanken hur det skulle vara att faktiskt hooka honom slog mig många gånger.
Vi började prata en hel del om sex och kom båda fram till att det hade varit soft med en KK. En dag bjöd han hem mig och vi hade riktigt roligt tillsammans. Vi kollade på en grym film, skämtade med varandra och hade allmänt trevligt. Helt plötsligt fick jag för mig att kyssa honom och då gjorde jag det. Det ena ledde till det andra och tillslut låg vi där nakna och flinade åt varandra.
Allt var så jävla bra, ingenting blev awkward och vi fortsatte prata som vanligt. Vi träffades allt oftare för att ligga, mysa och sova tillsammans. Han gav mig så mycket komplimanger att jag blev helt chockad. Tidigare hade jag aldrig vetat om han ens kunde bli attraherad av mig, eftersom han aldrig nämnt vad han tycker om mig förutom att jag har ”en härlig personlighet”. Detta pågick i ca. tre månader, men nu vet jag inte vad som har hänt.
Från att ha pratat med varandra varje dag blev det till att vi hörde av oss ungefär en gång i veckan, oftast kvällar då man är ”sugen”. Visst, det är väl så ett KK-förhållande borde vara. Men i början var det nästan som om vi var ett par på riktigt. Vi pratade om kvällarna, bestämde när vi skulle träffas igen och när vi träffades myste vi i flera timmar. Det handlade liksom inte så mycket om sex, mer om närhet.
Jag saknar honom, men är förvirrad över mina känslor. Ibland känns det som att jag verkligen tycker om honom, men det är inte så att det pirrar i magen när vi träffas. Jag har aldrig varit kär, så jag vet inte hur det känns. Kanske är jag kär nu? Det kanske inte måste kännas som fjärilar i magen, eller? Det är oftast när jag är ensam som tankarna kommer, men när vi väl ses känns det som att allt är bra som det är, att det liksom inte behövs mer. Men nu, nu pratar vi inte alls som förut längre och jag blir helt galen av hela situationen.
Det är precis som att vi börjat spela spel med varandra, men jag förstår inte varför - för ända sedan vi tog kontakten med varandra igen har vi kunnat prata om allt och varit ärliga. Och jag vet att jag borde säga till honom rakt ut hur jag känner, men jag vet inte vad jag ska säga! Jag vet liksom inte om jag har känslor för honom, eller om jag bara tycker att det är härligt med närhet samtidigt som jag saknar honom som min vän. Han är liksom inte någon som jag ”bara” vill ligga med, för han betyder mycket mer än så och jag är ganska säker på att han känner likadant för mig. Gahhh. Förövrigt är jag 18 och han 19.
Ja…det var väl det. Jag vet helt ärligt inte vad jag ville få ut av den här vimsiga texten, det var bara skönt att skriva av sig. Skriv gärna ifall ni varit med om liknande, har åsikter eller vad som helst…
Ingen status
