Ingen status
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
Hej! Min 14åriga dotter har alltid varit väldigt lugn men på senaste tiden har hon inte varit sig själv och jag undrade varför...Men nu har jag fått reda på vad det var. Hon har skaffat sig en pojkvän. Inte bara det, han är 20 år! 6 år äldre!Har inte träffat honom än men hon säger att han verkligen är en drömprins... Är detta verkligen ok? Jag tvekar. Min vännina som också har en dotter i mitt barns ålder ringde och talade om att mitt barns hade postat selfies där hon tryckte upp munnen och gjort ett 'duckface' som dom kallar det....Jag är orolig, vad borde jag göra?
Svar till marita43 [Gå till post]:
Det finns nog ingen allmän regelbok man kan förhålla sig till när det kommer till tonåringar. Alla är individuella och vad som fungerar med ett barn behöver inte nödvändigtvis fungera med ett annat. Att du reflekterar och tänker över hur du skall gå tillväga snarare än instinktivt reagerar negativt och förbjuder saker är ett ganska gott tecken.
Nu är jag ingen tonårstjej, men jag vill ändå påstå att jag minns tonåren och de konflikter som skedde där under rätt väl. Att man under tonåren börjar bli mer självständig och kanske inte i samma utsträckning som tidigare är öppen mot och pratar med föräldrarna är inte direkt någonting ovanligt. Många föräldrar har svårt att acceptera att barnen växer upp, men tonåren handlar mycket om att lära känna sig själv, att bryta sig ifrån föräldrarna och bygga upp en egen identitet. Kortfattat kan man säga att det handlar om att lära sig att hantera allting av vad det framtida vuxenlivet kan komma att kasta på en. Det här är inte något som man som förälder kan eller helt bör skydda sitt barn från, och det känns som att det bästa man kan göra är att finnas tillgänglig och visa förståelse och sympati under de stunder det behövs. Det är mycket hormoner i spel under den åldern, och detta i samband med social press, en press att prestera i skolan och en allmän förväntning från alla att man ska lista ut vad man vill göra med sitt liv leder lätt till ett pendlande och aningen mer explosivt humör.
Rent spontant känns det som att det bästa du kan göra är att finnas tillgänglig och att du försöker visa en ömsesidig förståelse och respekt för hennes vilja att bygga upp ett eget liv. Självklart är detta någonting som skall ske under ansvar, men om du rakt av förbjuder dottern att träffa killen lär hon med största sannolikhet fortsätta träffa honom ändå, men bakom ryggen på er. Det finns ett uttryck som går någonting i stil med "strict parents turn children into effective liars" och det är väl någonting som under tonåren är lite extra sant. Nu menar jag inte att man ska gå runt och dalta med sina barn för det, men det bästa man kan göra i en sån här sits lär vara att åtminstone försöka hålla en relativt öppen kommunikation, med ömsesidig respekt snarare än strikt förbjuda.
Ja, det är en ganska stor åldersskillnad mellan din dotter och hennes pojkvän och jag förstår hur det kan väcka känslor av oro hos er som föräldrar. Du vill skydda henne från att potentiellt bli utnyttjad eller sårad av någon äldre. Jag har väl inte rakt av en lösning till ditt problem, men potentiellt kan du föreslå att de umgås lite mer hemma hos er, så att ni som föräldrar får möjlighet att träffa och lära känna killen. Med lite tur så är han en faktiskt trevlig människa och rent spontant känns det som att den oro ni känner som föräldrar lär lättas lite när ni ser människan bakom ordet "pojkvän". Visa att ni finns där, både för henne och för honom. Förmodligen kommer de vela ha lite tid för sig själva och inte vela att ni är involverade i varenda lite detalj av vad de gör, men försök att vara lite mer öppna och välkomna diskussioner om hur de har de och vad de gjort, utan att få det att föreställa ett korsförhör.
Om förhållandet skulle visa sig gå dåligt lär det vara avsevärt bättre för alla involverade om ni klarat av att föra en mer öppen kommunikation kring förhållandet och livet i allmänhet, snarare än om allting skett bakom ryggen på er. När det väl kommer till kritan måste man ibland låta folk göra sina egna misstag och ta sina egna dåliga beslut. Nu menar jag inte nödvändigtvis att det här är ett av dem, men det finns vissa misstag man måste göra i livet för att växa som människa och vem man väljer som partner kan absolut vara en av dessa läxor.
Det finns nog ingen allmän regelbok man kan förhålla sig till när det kommer till tonåringar. Alla är individuella och vad som fungerar med ett barn behöver inte nödvändigtvis fungera med ett annat. Att du reflekterar och tänker över hur du skall gå tillväga snarare än instinktivt reagerar negativt och förbjuder saker är ett ganska gott tecken.
Nu är jag ingen tonårstjej, men jag vill ändå påstå att jag minns tonåren och de konflikter som skedde där under rätt väl. Att man under tonåren börjar bli mer självständig och kanske inte i samma utsträckning som tidigare är öppen mot och pratar med föräldrarna är inte direkt någonting ovanligt. Många föräldrar har svårt att acceptera att barnen växer upp, men tonåren handlar mycket om att lära känna sig själv, att bryta sig ifrån föräldrarna och bygga upp en egen identitet. Kortfattat kan man säga att det handlar om att lära sig att hantera allting av vad det framtida vuxenlivet kan komma att kasta på en. Det här är inte något som man som förälder kan eller helt bör skydda sitt barn från, och det känns som att det bästa man kan göra är att finnas tillgänglig och visa förståelse och sympati under de stunder det behövs. Det är mycket hormoner i spel under den åldern, och detta i samband med social press, en press att prestera i skolan och en allmän förväntning från alla att man ska lista ut vad man vill göra med sitt liv leder lätt till ett pendlande och aningen mer explosivt humör.
Rent spontant känns det som att det bästa du kan göra är att finnas tillgänglig och att du försöker visa en ömsesidig förståelse och respekt för hennes vilja att bygga upp ett eget liv. Självklart är detta någonting som skall ske under ansvar, men om du rakt av förbjuder dottern att träffa killen lär hon med största sannolikhet fortsätta träffa honom ändå, men bakom ryggen på er. Det finns ett uttryck som går någonting i stil med "strict parents turn children into effective liars" och det är väl någonting som under tonåren är lite extra sant. Nu menar jag inte att man ska gå runt och dalta med sina barn för det, men det bästa man kan göra i en sån här sits lär vara att åtminstone försöka hålla en relativt öppen kommunikation, med ömsesidig respekt snarare än strikt förbjuda.
Ja, det är en ganska stor åldersskillnad mellan din dotter och hennes pojkvän och jag förstår hur det kan väcka känslor av oro hos er som föräldrar. Du vill skydda henne från att potentiellt bli utnyttjad eller sårad av någon äldre. Jag har väl inte rakt av en lösning till ditt problem, men potentiellt kan du föreslå att de umgås lite mer hemma hos er, så att ni som föräldrar får möjlighet att träffa och lära känna killen. Med lite tur så är han en faktiskt trevlig människa och rent spontant känns det som att den oro ni känner som föräldrar lär lättas lite när ni ser människan bakom ordet "pojkvän". Visa att ni finns där, både för henne och för honom. Förmodligen kommer de vela ha lite tid för sig själva och inte vela att ni är involverade i varenda lite detalj av vad de gör, men försök att vara lite mer öppna och välkomna diskussioner om hur de har de och vad de gjort, utan att få det att föreställa ett korsförhör.
Om förhållandet skulle visa sig gå dåligt lär det vara avsevärt bättre för alla involverade om ni klarat av att föra en mer öppen kommunikation kring förhållandet och livet i allmänhet, snarare än om allting skett bakom ryggen på er. När det väl kommer till kritan måste man ibland låta folk göra sina egna misstag och ta sina egna dåliga beslut. Nu menar jag inte nödvändigtvis att det här är ett av dem, men det finns vissa misstag man måste göra i livet för att växa som människa och vem man väljer som partner kan absolut vara en av dessa läxor.
Even boys have something to say if you listen long enough
Forum » Livet » Kärlek & Relationer » Orolig mamma
Ansvariga ordningsvakter:
RoadGunner
Användare som läser i den här tråden just nu
1 utloggadSkriv ett nytt inlägg
Hej! Innan du skriver om ett potentiellt problem så vill vi påminna dig om att du faktiskt inte är ensam. Du är inte onormal och världen kommer inte att gå under, vi lovar! Så slappna av och gilla livet i några minuter - känns det fortfarande hemskt? Skriv gärna ner dina tankar och frågor, vi älskar att hjälpa just dig!