Hon kräver uppmärksamhet hela tiden och när hon väl får uppmärksamhet av mig så klagar hon på hur jävla tråkig jag är. Hon klagar på min klädstil, att jag har tagit hennes stil. Hon klagar på min musikstil, för den har jag tydligen också tagit från henne. Hon klagar på sina föräldrar att dom hatar henne och inte bryr sig om henne bara för dom inte låter henne göra som hon vill. (BULLSHIT HON VET INTE HUR DET ÄR ATT BLI HATAD AV FÖRÄLDRAR) Hon klagar iprincip på allt och alla. Ingenting duger åt henne. Men hon är sååå jävla perfekt och bäst på allt själv... -.-
Jag har varit kompis med henne i 5 år. Och dom 5 åren har inte varit lätta för mig, har dealat med mycket skit. Under dom åren var hon en av dom få personerna som fick mig att vara lite glad, trots depression. Men nu dom senaste veckorna har jag varit riktigt GLAD och jag känner att livet är värt att leva. Under dessa veckor har jag också kommit fram till vilken jävla energislukare hon egentligen är. Hon vräker ur sig massa kritik (hon påstår att det är sarkasm) Jo, för så jävla kul är det att höra att man är värdelös som person, ha-ha, jag dör av skratt... eller inte.
Iallafall... är ganska förvirrad nu...
Ska jag ta skiten som sarkasm (som det är enligt henne) eller ska jag säga byebye?
Hon har ju trots allt hjälpt mig upp, men just nu trycker hon bara ner mig. Har försökt att prata med henne flera gånger, men det enda hon gör då är att anklaga mig för att vara dålig vän osv. Blir så trött.
GAAAAH *going insane*
Håll käften och kramas.
