Jag skulle inte kalla mig deprimerad, men under en längre tid så har jag får ett ändrat tankemönster och min livssyn är helt olik var den varit tidigare. Kan inte sätet fingret på varför det blivit så. Tycker livet är så falskt och ytligt och ganska meningslöst. En överlevare från världskriget tog sitt liv flera år efter krigets slut, för an stog inte ut med hur ful och falsk mänskligheten var. Det är som ett spel. Alla kör ett fultspel, alla har ett inte och ett yttre. Det falska innre samlar information och koder till hur det yttre ska se ut och uppfattas av andra, det verkar ligga i människans natur, att vara äckligt falska. Jag vill inte vara falsk, men det är jag, för jag är människa , men jag är inte lika falsk när jag är ensam med min hund, min hund är ren, och smartare än majoriteten av människorna jag mött på, samma gäller andra djur. Djur generelltsätt är renare än människor och har lättare för att hitta frid. Vi människor förstör bara för både djur och natur. Det finns ett få antal eldsjälar i världen, dem är så få att man kan räkna dem med bara fingrarna.
Men det känns som om när jag lämnar mitt hus och kommer i kontakt med människor så visar sig mina mänskliga egenskaper mer och mer. Man älskar folk men vill inte ge allt, vi gör goda gärningar och har alltid en baktanke och vill ha något i utbyte. Folk dör varje dag, någon vidare medmänniska är vi i te bara för det.
Även samhällets uppbyggnad är en ren katastrof, med pengar i fokus. Vi studerar i flera år för stt ta ett jobb som vi inte ens gillar men för att det enligt samhället anses bra och därmed ger bra lön och status, vilket resulterar att vi blivit blinda och allt vi ser är pengar och annat skit istället för vårt personliga intresse och ambitioner. Jag må inte övertyga er trångsynta som nu läser detta och lever loppan, men det är ert problem! Jag ser iallafall det blinda och blåögda människor inte ser, dagligen!
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
