Det är så att jag har börjat gymnasiet i år. Jag bor på Gotland men hyr tillfälligt ett rum hos en familj i Oskarshamn eftersom att linjen jag går finns där.
Min pappa hade precis innan jag flyttade bestämt sig för att en tjej som han blev ihop med i våras ska flytta hem till oss i vårat hus på Gotland... Från Värmland... Med sina två barn...
Jag har bara träffat tjejen typ fyra gånger under sommaren och ena av hennes barn en gång. Jag kände redan innan jag flyttade till Oskarshamn att det gick lite fort fram, men jag gick ändå med på det.
Bara under de två första veckorna jag varit på fastlandet och studerat har pappas tjej tagit hela sitt pick och pack, sina två barn och stuvat in allt i vårat hus.
Veckan innan jag flyttade till fastlandet bad pappa mig att plocka undan alla mina grejor i mitt gamla rum, lägga de värdefulla grejorna i en kartong, och slänga resten. Jag fick göra det för att min lillasyster skulle få bo i mitt rum tills vidare för tjejens tvp söner kan inte hålla sams nog och bo i samma rum.
Jag tyckte att det var okej och pappa sa att jag skulle få sova i mitt rum när jag kom hem på helgerna.
Idag (söndag 3/9) kom jag hem till Gotland för att bo vid min pappa. Det första jag mötte när jag klev ur bilen var tjejens blomkrukor och dekorativstenar i rabatten. Jag möttes även av en massa flyttkartonger och växter i hallen. Även lukten var inte som vanligt. Det luktade inte som hemma itan en blandning av nya människor och målarfärg.
Sen när jag kom upp till övervåningen kikade jag in i min systers gamla rum. Där vart det ommålat och nya möbler osv utan min vetskap.
I mitt rum fanns det inte ett spår kvar av mig. Min syster hade nämligen möblerat om allting och hängt upp sina tavlor o skit. Min pappa hade sagt veckan innan jag flyttat att min syster bara skulle låna mitt rum...
Jag brast ut i gråt på direkten. Ingenting kändes som hemma längre. Mitt hem som jag bott i i hela mitt liv var nu helt förändrat. Jag kände mig mer hemma i Oskarshamn där jag bara bott i två veckor.
Pappa kramade om och försökte trösta mig med "Jag vet att det kom som en chock för dig men jag har faktiskt också varit med om en massa ändringar i mitt liv just nu"
Jag blev så himla ledsen så jag sa till honom att låta mig vara ifred. Jag har nu suttit i vårat gästrum (som jag tror den andre sonen snart tar) och grinat i 1,5 timme. Pappa knackade just på dörren och frågade hur det var.
Jag får tårar i ögonen varje gång jag hör hans röst och jag sa till honom att lämna mig ifred.
Förlåt för en lång text men jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag är så himla stressad över allt.
Vill bara tillägga att tjejen är snäll för övrigt, men hon känns ändå inte som en familj.
Pappa och mamma har varit skilda sen jag var typ 6. Pappa har haft ett annat förhållande med en tjej med Adhd som varit bitchig och bestämmande och även där gick allt för fort fram. Även denna tjej har Adhd om det nu spelar någon roll.
Tips?
Jo såatte
