Svar till Fuckaupp [
Gå till post]:
Jag var otroligt skeptisk första gången jag träffade en kurator. Än mer när jag sattes i samtal med soc. Jag var tvärarg, sjukt ledsen och kände mig kränkt.
Men det blir bättre - se det inte som ett tvång att gå dit. Gör det inte till någon grej, så att det inte känns påtvingat. Gå dit för att du tror att det kanske kan vara skönt att ha en vän - som inte säger något vidare. Det går otroligt mycket lättare då än om man går dit och är arg.
Jag har träffat många kuratorer och psykologer under åren och det är egentligen min största erfarenhet av det. Är du villig att ta emot hjälp och har mål med vad du vill göra, så vill de hjälpa dig. Stretar du emot och är elak, så kommer ni inte komma någonstans. Det gynnar liksom ingen.
Kanske frågar de om din familjesituation, kanske om hur du trivs i skolan etc. Men om du inte känner dig redo eller bekväm nog att prata om det, så säg det. Säg att du kanske hellre pratar om vad du gillar att göra på fritiden, vilken din favoritfärg är eller något band du gillar. Du behöver inte öppna upp ditt skal om du inte vill - för vem vill det till en helt främmande människa? Det är deras förbannade skyldighet inom arbetet att ha tålamod och bygga upp tillit.
Eftersom att du dessutom fyllt 15 år har du mer att säga till om. Du får vara med och lägga en åsikt i vilka som bör kontaktas och därmed också vilka som behöver veta om olika saker.
Jag vill bara tillägga en väldigt personlig sak..
Visa spoiler
Jag träffade kanske fem-sex olika psykologer/kuratorer när jag gick i högstadiet. Jag träffade poliser och advokater - men kände mig bara så otroligt sidosatt, som att ingen lyssnade och ville som jag ville. Det kom domstolsbeslut jag inte ville vittna i, det trillade in poliser i skolan och jag fick knappt åka hem själv. Det gick rent åt helvete och jag hade i slutändan ingen som ville lyssna på mig, för det pratade bara om mig fastän jag var i samma rum. Vi bröt kontakten helt.
När jag istället tog kontakt med en kurator i gymnasiet så ramlade allt rätt. Jag var otroligt skeptisk och bitter över att inte kunna hålla mina känslor inom mig, men det gick liksom inte. Jag kände att det gick ut över skolan och att jag fick otroligt svårt att sova och ont i magen.
Anyhow, jag mailade henne och fick en tid att gå ifrån skolan på för att träffa henne. Hon bjöd på frukt och pratade om allt möjligt. Jag visste inte ens om jag skulle gilla henne, men till sist avbröt jag henne mitt i allt och bara kastade ur mig allting. Allt som var jobbigt och skit och hon lyssnade. Dömde inte, sa inget, klappade mig inte ens på axeln. Bara fanns där, tills jag var klar.
Vi träffades veckovis, hon hjälpte mig igenom jobbiga saker och även små tonårsproblem som att vara kär i fel kille. Allt som tidigare känts jobbigt var inte det längre, när jag hade någon att dela allting med, utan att det sas vidare.
För mig var det kanske ett sätt att resa mig från botten och få chansen att klara mig själv på allvar. Och det gick. I slutet av gymnasiet träffades vi 1-2 gånger i månaden i ca 30 minuter (från typ 1-1 1/2h besök) och pratade om vad vi skulle göra i helgen och vem jag för tillfället träffade. Det var hur härligt som helst. Idag saknar jag henne jättemycket. Så det finns faktiskt stjärnor också, det handlar bara om att ge dem en chans.
Jag tänker inte svara mer i din tråd nu, det börjar bli lite för personligt :)
Men du kan skriva i min gästbok om du vill!
