Så det jag vill komma fram till är att jag känner mig så jävla ensam. Alla går emot mig, mina syskon, föräldrar och nu har till och med mina närmaste vänner slutat höra av sig. Jag hatar mig själv för att jag inte kan accepterar att mina föräldrar är skiljda och att de kommer att skaffa nya, men jag vill inte. Jag vill inte ha nya personer som bara tränger sig in i familjen. Det har gått kanske 1 och ett halvt år nu. De senaste 2 månaderna så har jag mått lite bättre och slutat tänka på det så fort jag är med min kille. Men så fort jag kommer hem så känner jag mig instängd och hatad av alla, jag har inga vänner kvar känns det som. Min bästavän är min kusin, och jag försöker hålla kontakt men hon verkar har skaffat nya vänner och slutat höra av sig helt. Och jag vill inte fortsätta prata om skiljs mässan, jag vill kunna acceptera, men jag kan inte! Jag gråter bara när jag tänker på allt, jag har så svårt för att acceptera grejer, och jag har väldigt svårt för att skaffa nya vänner, så därför tror jag att jag bryr mig för mycket om att de har slutat höra av sig. Men har jag inte dom heller så känner jag mig helt ensam. Och min pojkvän är underbar ja, men jag kan inte gnälla till han om att mina vänner inte hör av sig och min bästavän? Och så fort han ska ut med sina killkompisar så stannar jag hemma och då känner jag mig mer ensam och jag känner mig desperat som inte har några jag kan gå ut med också. Istället är jag alltid hemma eller med honom. Och är jag hemma bara så känns det som att jag kommer bli psyk, för det är inget liv hemma ens. Det är bara jag och mamma, men mamma jobbar hela tiden så jag är ensam hemma alltid. Det här var bara en sammanfattning av allt för att det inte ska blir för långt. vad ska jag göra?
''