Jag tog studenten innan sommaren från teknikprogrammet och gick där i tre år som enda tjejen. Och det var inte alls något hemskt, tvärt om. Nedan berättar jag om hur det var från början, och hur det blev sedan. Jag hoppas att det hjälper och kanske lättar din nervositet något ^^ Varning för lång text!
Jag är i grund och botten en social person men i grundskolan hamnade jag av olika anledningar utanför gemenskapen. Så jag var såklart också väldigt nervös inför gymnasiet då jag visste att det sällan är många tjejer på de linjerna.
Jag kom dit första dagen och min klass ropades upp. Tillsammans med en grupp killar gick jag in i skolan och först togs ett gruppfoto med våra namn. "Är inte det där han som gick i min franskaklass?" tänkte jag. Jag valde gymnasium i en annan kommun än den jag gått grundskolan i men det var trots allt en kille som var från min gamla skola, men han var någon jag knappt sagt ett ord till under våra franskalektioner vi haft gemensamt i 2-3 år.
På lunchrasten såg jag en kille som jag kände igen från min nya klass och frågade därför "Går inte vi i samma klass?" Och det gjorde vi. Så satte vi oss och åt och en annan kille kom också och satte sig. De berättade vad de hette och vart de gått i skolan innan osv.
(Jag är ju dock hemsk vad gäller att komma ihåg namn så det där fotot med våra namn på lappar som vi tagit tog jag senare ett kort på så att jag kunde träna i hemlighet, hehe.)
Minns inte så mycket mer av den första dagen, men allt eftersom dagarna gick så började personer, ansikten och namn ta form i klassen. Jag menar, för mig hade de bara varit massa killar innan, men när jag började lära känna dem så var de alla väldigt unika.
Min klass och hela min gymnasietid var underbar. Jag kom väldigt nära främst 3 killar varav en av dem var han från min franskaklass i grundskolan. Jag minns att jag tyckte han var lite skum på de lektionerna, haha (Jakob hoppas inte att du läser detta nu!), men när jag började prata med honom och lära känna honom på riktigt så var han världens härligaste person.
Men trots att dessa 3 var de jag umgicks med mest så var hela klassen som en enda stor, mysig familj där alla verkligen brydde sig om varandra. Killarna var särskilt noga med att jag inte skulle bli annorlunda behandlad eller utfrusen bara för att jag var tjej. Jag skulle inte ångra en dag att jag hamnade där jag hamnade! Och efter ett tag så tänkte jag att jag inte tror att det skulle varit lika bra om det gick en till tjej i klassen, för då hade vi kanske hållit oss mer för oss själva och jag hade inte kommit så nära resten av klassen som jag gjorde.
Så var inte orolig. Killar är ju också människor, trots allt.
Ingen status