jobbet. Det var en väldig varm dag, en av de
varmaste dagarna Stockholm hade någonsin
haft den här sommaren. Jag kollade på
temperaturmätaren och den visade sig vara
trettiosju grader . Jag gick ner mot
busstationen och sedan därifrån så åkte jag
vidare mot Gullmarsplan.
Som vanligt så var det fullt på bussen denna
morgon, så man fann inte heller den här
gången någon sittplats och sätta sig på.
Men den här dagen skulle det kännas väldigt
olikt alla andra dagar. Jag såg plötsligt med
ögonvrån hur en väldig kraft fullman
betraktade mig på ett väldigt speciellt sätt.
Jag gav aldrig mannen någon slags
ögonkontakt, utan jag låtsades som
ingenting vore ha hänt, fast själv kände jag
en väldigt stor nervositet inom mig som jag
aldrig ha känt förut.
Som de flesta på bussen så gick jag av i
Gullmarsplan. När hade jag gått av i
Gullmarsplan så försökte jag på något sätt
kunna se om den kraftfulle mannen var där
eller inte, fast det var det väldigt svårt att se
om mannen var där vid den stora
folkmassan. Jag fortsatte att gå mot
tunnelbanan, för att kunna sedan åka vidare
mot T-centralen . Jag satte mig och
grubblade mycket över vad den här mannen
ville mig. Hade jag något fel på mig? Hade
jag sett honom tidigare? Eller så kanske han
hade helt enkelt något emot mig, men jag
kunde helt enkelt inte klura ut vad som
egentligen var orsaken. Jag fortsatte att åka
mot T-centralen och turligt nog så fann jag
den här gången en sittplats. Men efter ett
par minuter så ser jag mannen igen med
sina stora ögon och hans bredda läppar
med sin mörkhyade hud! Inne i tåget sökte
mannen efter någon slags ögonkontakt med
någon som satt inne i vagnen. Jag tänkte att
det var mig han hade sökt efter så genast
vände jag bort med ansiktet och kollade
istället ut genom fönstret med en hård
klump i magen. Jag började känna mig rädd,
nervös och kall svettig. Det här var absolut
ingen slump. Det var mig han sökte efter.
Mannen fortsatte i evighet stirra på mig och
jag tänkte " den här tågresan kommer att
kännas lång, och den enda som exciterar
just nu är jag och mannen.
Äntligen var jag framme vid T-centralen ! Jag
hade ställt mig framför vagndörren innan
ens tåget hade stannat upp. När väl
dörrarna öppnades gick jag med bestämda
steg mot utgången. Medan jag gick, kunde
jag känna på mig att någon var bakom mig.
Jag checkade upp vem det kunde ha varit,
fast det enda jag fick syn på var en gammal
svensk dam upp mot sjuttio år som var
drygt trettio meter ifrån mig. Jag kände mig
väldigt lättnad tills efter en stund så ser jag
mannen framför mig! Så Nu tänkte jag, Nu
finns det ingen återvändo för mig.
Mannen stod där. Sa absolut ingenting
förrän han tog tag i min högra axel och
frågade mig med en underlig röst.
Är det du som är Jens Hallengren? Jag
tänkte efter en stund och tänkte "hur i inne i
hell skotta vet han vad jag heter? ska jag
avslöja min identitet eller inte? Vad skulle
han göra om jag avslöjade min identitet för
honom? Jag kom på nu att det vore bäst om
jag inte avslöjade min identitet för honom
och talade väldigt nervöst : Nej Jag tror att
du har kommit till fel person. Är det något
problem jag behöver ta itu med dig eller?
Mannen verkade förstå att något var fel från
hela första början och såg lite underligt på
mig och sade till mig med en utländsk
dialekt:
Eftersom att du anser att du inte är Jens
Hallengren så behöver jag inte ställa min
fråga från gårdagen och så gick mannen
lugnt sansat mot utgången med ett leende
på läpparna.
Själv så kände jag något fel med mig, men
jag oroade mig inte för det utan fortsatte till
jobbet.
Efter arbetsdagen hade avslutat, så vände
jag mig hemåt. Jag kände mig väldigt
hungrig, trött och utmattad så jag bestämde
att gå förbi pressbyrån och köpa en
smörgås med räkor, grönsaker och
vitdressing. Efter att jag hade valt ut varan
jag hade tänkt mig och köpa ställde jag mig
först i kön . Jag la mackan framför
kassörskan och hon tog tag i mackan och
sade: Hej! det blir 34.90 kr tack .
Jag tänkte plocka upp plånboken där jag
vanligast brukar lägga den men den här
gången hittade jag inte den inuti min fickan!
Jag letade över allt efter plånboken i
jackfickorna och desto längre tid det tog att
leta desto mer svettigare blev jag. Jag
fortsatte att leta och kunde känna hur de
bakom mig kände sig små irriterade. Jag
gick tomhänt ut från Pressbyrån och tänkte
mycket över vad plånboken kunde ligga
någonstans tills jag stannade upp och kom
på att. Tusan också!
Eftersom i plånboken så finns det inte bara
pengar utan mitt ID kort och massa andra
grejer så hade ju naturligtvis den här
mannen som inte kände mig överhuvudtaget
frågade han mig om det var jag som hette
Jens Hallengren för att han givetvis såg den
gamla bilden på mig vid mitt legitimations
kort och tänkte då fråga om det var min
plånbok han hade hittat från gårdagen och
eftersom jag ljög för honom kunde mannen
inte bevisa det utan gick mot utgången med
ett leende på läpparna.
Jag har alltid funnits för er
