Men tycker krönikor är väldigt svåra att skriva, speciellt eftersom vår lärare sagt att det är bra med en liten "humoristisk tvist" i den. Är väl inte så humoristisk av mig så det är detta jag skulle behöva hjälp med.
Detta är vad jag har skrivit hittills:
Jag betraktar tankfullt min 8-åriga lillasyster som oskyldigt sitter på köksgolvet och leker med vår kelsjuke katt som grävt ner klorna i hennes ärmar. Hon skrattar och försöker lösgöra sig. När hon lyckats går hon och sätter sig vid köksbordet för att äta. På tallriken ligger potatismos samt en varmkorv som hon hungrigt och bekymmersfritt sätter i sig. Utan en tanke på att den en gång varit en del av ett djur som hon troligen inte alls hade tyckt mindre om att klappa.
Nu var mitt mål med detta självklart inte att måla ut min syster som skurken här, utan att ifrågasätta vårt karnistiska samhälle som lär barnen att det är mer okej att äta vissa djur än andra. Att den gulliga hundvalpen av någon anledning skulle vara mer värd och ha mer rätt att leva än grisen eller kon vars likdelar du troligen åt till middag igår kväll. Att man ska känna empati för vissa djur, men inte andra. Min syster har lärt sig detta. Jag fick lära mig samma sak. Och troligen du också.
Hur kan jag fortsätta på detta och även få in lite humor? Leder jag bort uppmärksamheten från det jag vill säga genom att vara för rakt på sak och använda ord som "likdelar"? Annan kritik? :)
Det enda man kan vara säker på är att det är som det är och att det blir som det blir.
