Hursomhelst, det jag vill ha sagt:
Jag är oförmögen att utveckla långvariga relationer till varken jämnåriga, eller vuxna för den delen.
Kortvariga kommer inte på fråga. Jag har en tendens att få mig en väldigt klar "uppfattning" om hur en människa är, innan jag egentligen ens har utväxlat ett enda ord med denne. Detta, inte till min fördel. Och därefter, så kommer min uppfattning om en människa ständigt skifta och växla.
Ena sekunden tycker jag att de är jättetrevliga. Den andra så tycker jag att de är helt odrägliga. Detta gäller främst jämnåriga (Åttonde klass). Vuxna, för den delen, brukar jag för det mesta se som kloka ena sekunden, och osäkra, misslyckade, oförmögna till självinsikt, eller helt enkelt bara dumma, den andra.
Även uppfattningen om mitt egna "jag" skiftar ständigt, och utöver det mitt humör, mina intressen och tankar om att livet och hur jag ska leva det.
Allt är förstås relativt, och jag är fullt medveten om att detta absolut inte är lika problematiskt för mig, som för vissa andra, specifikt folk diagnostiserade med ex. Borderline personlighetsstörning, eller Bipolär sjukdom.
Det skulle dock vara till hjälp om någon kunde komma med något/några råd. Kanske någon med samma erfarenheter (Alltså varje människa på detta jordklot som någonsin varit ung, ja jag vet).
Svar som, "Det kommer bli bättre på gymnasiet" är dock inte till särskilt stor nytta, så undvik gärna dessa.
Ingen status