Det är något fel på mig. Jag är inte som alla andra, har aldrig varit det och kommer troligtvis aldrig att bli.
I skolan går det bra. VG eller MVG i de flesta ämnena. Borde ha stolta föräldrar. Eller nej kanske inte...deras dotter blev ju inte som hon skulle. I skolan har jag inga vänner. Jag är bara som en irriterande skugga som följer efter alla. Det är aldrig någon som säger något till mig. Aldrig någon som frågar om jag vill följa med på helgens fest. Jag är ensam, tyst och utstött. Jag hade en bra kompis tidigare, ja vi var nog bästa vänner, men sen hennes pappa fick arbete i en annan stad 15 mil bort och hela familjen flyttade dit, så blir det sällan att vi kan träffas längre.
Min fritid spenderas vid datorn. Har fått en hel del vänner ute i cyberrymden. Vänner som jag kan prata med allt om. Vänner som verkligen betyder något för mig. Jag borde uppskatta det och vara lycklig. Det är jag, men ibland saknas lite fysisk närvaro. Att gå på bio till exempel. Det var åra tals sedan jag gjorde något sådant. Det finns inte i min värld.
Min mamma är frustrerad. "Varför fick just jag en sådan dotter?! Du säger ju aldrig någonting. Jag skäms över dig!" Ni kan ju tänka er hur kul det är att höra sådant varje gång vi är ute bland folk. Det stärker inte direkt självkänslan och dessutom sätter det press på mig att prata, vilket jag inte kan. Det går inte. Tro mig, jag har försökt. Om jag någon gång öppnar munnen så är det bara för att gäspa...
Varje gång jag träffar nytt folk så är det samma visa. I somras träffade jag en kompis som jag bara chattat med via Internet innan. Vi gick på stan och jag tyckte verkligen att jag ansträngde mig för att vara social, men tydligen så tyckte inte hon det. Vi bestämde att vi skulle prata på msn senare samma kväll efter att vi träffats första och enda gången. Jag loggade in och väntade och väntade. Dök hon upp? Nej självklart inte. Jag var för tråkig. Den tråkigaste personen hon någonsin träffat. Det är klart att hon inte ville umgås med mig mer. Hon är ju normal, men vad är jag? Knappast normal iallafall. Jag träffade även en kille på samma sätt. Den här gången gick det faktiskt bättre. Vi blev ett par, dock har det aldrig känts riktigt bra. Vi har kunnat prata, men inte om allt. Det är bara ytligt snack om vanliga saker, inte om livets allra mörkaste platser.
Jag förstår ju själv att det är något fel på mig. Så här beter sig inte vanliga människor. Den stora frågan är bara; vad är faan felet är på mig?? Vi läste en dag i skolan om Aspergers syndrom och jag tyckte att jag kände igen mig på flera punkter, men jag vet inte alls om det är det jag har. På ett sätt skulle det kännas klart att få det svart på vitt vad som är felet, men å andra sidan så skulle jag aldrig berätta det för någon annan i verkliga livet så det skulle nog egentligen inte spela så stor roll.
Varför skriver jag då detta? Det är en bra fråga som jag faktiskt inte riktigt kan besvara. Kanske hoppas jag få lite respons, kanske känner någon igen sig i någon del? Äsch jag vet inte. Det spelar faktiskt inte så stor roll. Om jag bara kan få en enda av er läsare att kommentera så är jag mer än nöjd. Har jag tur så kanske jag till och med kan få ett tips på vad jag skulle kunna göra för att få ett lite mer roligare och spännande liv? Hur som helst så tackar jag iallafall för att ni tog er tid att läsa detta.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
