Varning för lång läsning!
I 6an fick jag diagnosen dyslexi, jag hade redan då jobbat stenhårt i skolan och räknades som en pluggis men att få det skrivet på papper att jag var ett mongo slog hårt. Jag började känna mig anorlunda från resten av min klass pgr av min sjukdom och det gjorde så att jag började röka, skolka och hänga med "fel" personwr redan i den åldern.
Det gick så långt att jag började mobba andra för att slippa rädslan att själv bli mobbad själv och jag gick på en typiskt blatte skola i Stockholms förort så det var inte en jävel som igentligen brydde sig förutom min morsa.
När hon sen tog livet av sig och lämnade mig med min alkoliserade farsa förlorade jag totallt greppet och problemen började lägga sig på hög. Det var inte förens min situation blev upptäck av soc som jag fick en fosterfamilj som saker började gå bra igen. Jag tog tag i skolan, slapp gammla "vänner" och slutade med all skit. Det höll i sig typ hela 7an och sen började det igen. Jag började dricka som fan och blanda mig med "fel" personer igen.. jag var en sån person som alltid hade hasch att sälja och som ingen vågade ge sig på.
Hela i 8an fortsatte det på det förutom att sex och snäppet tyngre grejjer blev inblandat. Men att min pappa lyckades sluta med drickat tände ett ljus för mig. "Fan..kan han fixa det så kan väll jag också lyckas?" Jag försökte i skolan och fick stor hjälp med min dyslexi och klarade mig presis på gränsen med G i nästan alla ämnen. Jag stog velande mellan att satsa på skolan och att ge upp. Så höll jag på länge tills jag förra började 9an.
I nian så hände det som knäckte det absolut lilla kämparglöden jag lyckat bygga upp.
Pappa dog. Han som var min sista säkerhets pinne i livet eller vad man ska kalla det försvan.
Där stog jag, en förvirrad 15 åring som slussats runt av soc igenom nästan hela sverige. Jag kom till skolan kanske varanan månad men jag slutade med det för allt jag fick var rädsla och folk som snackade bakom ryggen på mig. Jag flyttade till min faster i Norrköping som inte knappt brydde sig och där slog min vana att träffa fel ferspner in. Jag drogs mer och mer åt gängets värld och när jag fyllt 16 hade jag redan vart med i väpnat rån, villa inbrott och bombat kokain på en skitig toalett. Allt gick åt helvette och jag brydde mig inte ett piss om vad andra kände eller vad jag gjorde mot dem. Ofta var vi ett gäng som misshandlade och rånade nästan varje sommarnatt i lilla Norrköping (Tips till er i NRKPG! Gå aldrig aldrig genom Folkparken sent på sommaren, det finns fortfarande folk kvar där som skiter totalt om du åker in på sjukan!)
Men något fantastiskt hände, jag träffade en fantastisk tjej. Hon var ett år äldre än mig då (19år) Jag trodde att hon var som resten alltså att hon blev impad av att jag var ett svin och kunde dra 14 öl på samma kväll. Men det var hon inte. Hon sa helt enkelt att om jag inte slutade med all skit så skulle hon dra. Hon blev en säkerhetspinne istället för min farsa. Jag slutade med ALLT absolut allt för att få henne :-)
Och när jag enbart hade en endaste liten sak kvar så blev allt otroligt fel.
Det som satte käppar i hjulen var gänget jag anslutit mig till.
Bandidos. Dom lät mig aldrig vara när jag hängt av mig tröjan..
Dom som säger att om man ger sig in i spelet så tar man sig inte ut har otroligt rätt.
Dom fortsätter locka mig att fortsätta men jag vill verkligen inte svika tjejen som hjälpte mig och fick mig att vakna upp. Men under Valborg så sket det sig, jag satt med "polarna" iförd tröjan igen. Jag har inte berättad något för tjejen än och nu har jag gett upp helt. Jag orkar inte mer.
Jag klarar tydligen inte att bryta kontakten med gänget, hur jag än gör så kommer jag på något sätt såra den enda personen som hjälpte mig och förlorar jag henne så har jag inget inget alls som håller mig kvar. Det jag tänkt på är helt enkelt självmord för jag vägrar att gå tillbaka till det gammla livet och jag vet vad som händer med folk som hoppar av.
Så jag har börjat tänka över självmord som den enda lösnigen men jag har inte bestämt mig.
Vad tycker ni jag ska göra?
Tack för er som tog er tid att orka läsa det hela.
MvH André
Crazy people read this.
