2012-07-26 03:08
Skrev ner en händelse i ett text-dokument förut. Nu är det väl inte det värsta som hänt på jobbet, men saxar över det här ändå för den som orkar läsa. Försökte inte få det att låta spännande eller häftigt, utan var något jag skrev för att lättar kunna få det ur huvudet. Det utspelar sig hur som helst i loket på ett godståg en senvinter-morgon. Är äntligen på väg hem efter ett långt skift. Nysnön täcker landskapet och dammar utmed tåget och jag har precis upplevt en sån där magisk soluppgång som får en att känna att man måste ha världens bästa jobb...
Åker i en kurva genom ett samhälle och ser två killar som ser ut att gena under bommarna vid övergången ett hundratal meter längre fram. Sånt händer hela tiden, men även fast jag ser att de kommer att hinna över så får det ändå pulsen att öka. Slänger mig instinktivt - eller snarare rutinmässigt - på tutan. Och det är då det blir läskigt.
Den ene killen står utanför bommarna. Han kanske har stått där hela tiden, vad vet jag? Den andre däremot står mitt i spåret. När jag tutar tittar han mot mig, sedan tillbaka mot kompisen som börjar backa undan. Själv rör han fortfarande inte en fena.
Precis då, under en mikrosekund blir hela scenariot glasklart. Han tänker använda mig som redskap för att ta sitt liv. Den andre killen är där som stöd. Med en stoppsträcka på över 1 kilometer är ingenting för osannolikt.
Håller redan bromshandtaget i nödbromsläget. Vet att det bara är för syns skull, det kommer ändå inte att göra någon skillnad. Sekundrarna känns som timmar. Precis när jag är på väg att ge upp hoppet och göra det man ska göra - blunda och hålla för öronen för att inte höra dunsen - börjar han sig ur spåret och hinner undan med alldeles för få meter till godo.. Ingen självmordskandidat denna gång - bara ett dyngfullt jävla pucko!