Jag får liksom känslan att de inte bryr sig ett piss om mig när de slutar tala med mig.
Men samtidigt kan det vara som så att jag tolkar in mina känslor mer än vad jag empatiskt känner med personen.
Men jag skulle aldrig vara tyst emot en person utan att säga det 20 gånger.
Att jag liksom känner mig trött och behöver egentid. Men att jag kommer tillbaka nån gång.
Liksom just "jag kommer en dag komma tillbaka och kunna erbjuda denna vänskap något positivt".
Inte bara "nämen jag känner inte för att snacka med dig just nu".
Ställer jag verkligen för höga krav/förväntningar på vänner?
Jag menar, jag har bekanta som ger mig mer possitiv energi.
Och jag mår bättre i ensamhet än vad jag gör bland människor som inte verkar se mig(att inte bli sedd är ju det man har bekanta till).
Jag behöver lite hjälp med mina tankar.
Jag misstänker att jag är smått paranoid med schizofreniska vanföreställningar.
(jag vet att jag inte är schizo, då dessa känslor är något jag levt med, de återkommer liksom i intervaller, jag misstänker min autism).
Alltså när jag tänker på det, och uttrycker det såhär så förstår jag mer det sjuka i det.
Men med min impulsivitet så är det så skönt att bara säga "far till skogs du jag tidigare kallade vän".
Det är liksom som att slänga av sig en 70 kilos ryggsäck jag har bärt på i månader.
Allt blir ljusare.
Färgerna blir starkare. Jag börjar må bättre.
Denna effekten brukar efter att jag dissade vännen hålla i sig en kanske 2-3 månader.
Är jag normal?
The leetest herperderper