Annons
Gränsvaktskontrollspsykos
| Medlem sedan | Specialstatus | Födelsedag |
|---|---|---|
| 2007-05-09 | Hjälte | 1994-01-05 |
| Foruminlägg | Gästboksinlägg | Antal vänner |
| 916 | 174 | 1 |
Vänskap
”Untitled… Eller vad står det?” Kent blev allt mer och mer förvirrad.
”Unichlte.” Han gav upp.
Det finns inget som är så irriterande som oläsbara tändsticksaskar. Kent la ifrån sig asken och tog fram sitt munspel.
”Väldans bra kvalité på sådana här nuförtiden!” Han satte den i sin mun och började spela. Det var en visa som hans morfar hade lärt honom.
”Åh han var så blå, så blå så blå. Men blott det försvann, innan han vann. Han var så duktig så, duktig men inte blå. Längre.” Han tyckte väldigt mycket om den visan, kanske för att han aldrig hade hört den förut.
Kent är ganska mystisk, han har för sig mycket mystiska saker.
Det är nog därför han inte har några vänner.
Tur att han har sin Unichlte.
”Så söt.” Brukade han säga och klart var det, att asken var söt.
Gott doftade den också.
”Unichlte; som havet, som fjärran.”
Hans morfar kom på besök, och han hade med sig ”fikat”, som dom kallade det.
”Fikat” bestod av två påsar nötter, en flaska vatten och fyra påsar mjöl.
”Kom igen nu Herman, nu ska vi baka!” sa Kent.
Han visade honom lådan där han hade sina kökssaker. Han plockade fram burkar, slevar, lock till burkarna, vispar, och gud vet allt han tog fram.
Tillräckligt var det i alla fall.
Herman rev upp påsarna och korken på flaskan och förde sedan försiktigt ner innehållet i den största burken Kent hade.
”Nej, inte finburken!” väste Kent oroligt.
”Ta det lugnt, jag är försiktig.” svarade Herman.
Herman bad om stavmixern, och Kent gav honom den.
”Bara du lämnar tillbaka den! Den är inte helvidd.”
En kvart senare satt i hörnet bredvid och såg nyheterna.
”En ohelvidd stavmixer har försvunnit med en förövare, och inga spår har efterlämnats.”
Kent ringde till Unichlte och berättade historien.
”Förlåt. Förlåt sa jag! Jag visste inte om det, jag ska inte störa igen.” sa Kent och la på.
Det visade sig att Unichlte var i skolan.
Kent tog nileb tillbaka till hörnet bredvid, och upptäckte att Hermans lekyc var borta.
”Den rackarns ungdomen vet inte vad han sysslar med!” sa han och körde vidare.
Han körde och körde, i flera år körde han. Tillslut kom han fram till skolan.
”Älgboda” stod det med stora bokstäver.
”De måste vara rika!” tänkte han.
Han hoppade ur nileb och vandrade inåt mot skolgården.
Det var alltså här Unichlte höll till.
Han plockade fram munspelet, som numera kallades för Reynert och började spela.
Den här gången var det inte ”En sjömans visa” han spelade, nu var det hans egenskrivna låt.
”J'ai sifflé réactif, puis j'ai eu à lever la ville. Tous les emplois ont été inclus, mais pas ce que je voulais. Je arroser les plantes.”
Han lade ner Reynert i fickan tillsammans med hans grannar och fortsatte till skolan.
Kent blev bestört när Rektor Peheha smög upp sig på honom bakifrån.
”Ni mara ya pili wakati wa vita, ambayo mimi alikuwa amedhamiria maelekezo. Umeme!” sa Rektorn.
”Ja, men jag tycker det är lite grått” sa han och gick.”
Peheha drog sig tillbaka till sitt tillhåll, och Kent tog sig igenom böcker, fåtöljer och annat bråte han aldrig hade tänkt på.
Sen blev allting svart.
Det sista han hörde innan han svimmade var:
”Gun mtu!”
När Kent vaknade upp var han besvärad. Han hade fått på sig in regnkappa istället för hans röda pyjamas, och hans saker var borta.
Rummet han befann sig i var vitt, och isolerat med armbågar.
Där! Där var det nåt han kände igen.
”En stavmixer!” tänkte han högt.
Han drog ut den ur väggen och det pep från hans mage.
Stavmixern började koka och blev till aska.
Ett Swahiliskt skratt hördes.
Armbågarna formade sig till ett ansikte.
”Jeg kunna svenskt nu.” sa en röst.
”Peheha!” sa Kent.
Ansiktet tillhörde rektorns.
”Niet. Ich habe ett annat namn.”
En av armbågarna rörde sig, och födde en hand.
Handen tog sedan tag i Pehehas ansikte och drog av det.
”Ich am Herman!” sa Peheha.
Och mycket riktigt, det var Herman.
”Du är en varg!” skrek Kent och märkte att han kunde trolla.
Han blev så till sig, att han ville spela Reynert. Sen tänkte han på sin alldeles egen ask.
”Som havet, som fjärran.” sa han, och plopp så försvann armbågarna, och Kent befann sig i ett enormt rum med en dator och en kamera.
Framför kameran satt Herman, som alltmer började likna en grönsak.
Fråga mig inte varför, men det var så det gick till.
Sedan såg Kent någonting. Det var något som stack ut ur moroten framför kameran.
Kent klev fram, och drog ut den.
Det var en tändsticksask.
”Unilite” stod det på den.
Han tappade asken, vacklade bakåt och flämtade.
”E… e… En hjärna!” plötsligt förstod Kent.
Kent fanns inte, och inte gjorde hans grannar heller.
Men något som fanns var hans drömmar.
”Nä …”
Sedan klev han fram, stängde av kameran och plockade upp sin tändsticksaskshjärna.
”… nu åker vi hem.”
https://www.last.fm/sv/user/amxax
”Untitled… Eller vad står det?” Kent blev allt mer och mer förvirrad.
”Unichlte.” Han gav upp.
Det finns inget som är så irriterande som oläsbara tändsticksaskar. Kent la ifrån sig asken och tog fram sitt munspel.
”Väldans bra kvalité på sådana här nuförtiden!” Han satte den i sin mun och började spela. Det var en visa som hans morfar hade lärt honom.
”Åh han var så blå, så blå så blå. Men blott det försvann, innan han vann. Han var så duktig så, duktig men inte blå. Längre.” Han tyckte väldigt mycket om den visan, kanske för att han aldrig hade hört den förut.
Kent är ganska mystisk, han har för sig mycket mystiska saker.
Det är nog därför han inte har några vänner.
Tur att han har sin Unichlte.
”Så söt.” Brukade han säga och klart var det, att asken var söt.
Gott doftade den också.
”Unichlte; som havet, som fjärran.”
Hans morfar kom på besök, och han hade med sig ”fikat”, som dom kallade det.
”Fikat” bestod av två påsar nötter, en flaska vatten och fyra påsar mjöl.
”Kom igen nu Herman, nu ska vi baka!” sa Kent.
Han visade honom lådan där han hade sina kökssaker. Han plockade fram burkar, slevar, lock till burkarna, vispar, och gud vet allt han tog fram.
Tillräckligt var det i alla fall.
Herman rev upp påsarna och korken på flaskan och förde sedan försiktigt ner innehållet i den största burken Kent hade.
”Nej, inte finburken!” väste Kent oroligt.
”Ta det lugnt, jag är försiktig.” svarade Herman.
Herman bad om stavmixern, och Kent gav honom den.
”Bara du lämnar tillbaka den! Den är inte helvidd.”
En kvart senare satt i hörnet bredvid och såg nyheterna.
”En ohelvidd stavmixer har försvunnit med en förövare, och inga spår har efterlämnats.”
Kent ringde till Unichlte och berättade historien.
”Förlåt. Förlåt sa jag! Jag visste inte om det, jag ska inte störa igen.” sa Kent och la på.
Det visade sig att Unichlte var i skolan.
Kent tog nileb tillbaka till hörnet bredvid, och upptäckte att Hermans lekyc var borta.
”Den rackarns ungdomen vet inte vad han sysslar med!” sa han och körde vidare.
Han körde och körde, i flera år körde han. Tillslut kom han fram till skolan.
”Älgboda” stod det med stora bokstäver.
”De måste vara rika!” tänkte han.
Han hoppade ur nileb och vandrade inåt mot skolgården.
Det var alltså här Unichlte höll till.
Han plockade fram munspelet, som numera kallades för Reynert och började spela.
Den här gången var det inte ”En sjömans visa” han spelade, nu var det hans egenskrivna låt.
”J'ai sifflé réactif, puis j'ai eu à lever la ville. Tous les emplois ont été inclus, mais pas ce que je voulais. Je arroser les plantes.”
Han lade ner Reynert i fickan tillsammans med hans grannar och fortsatte till skolan.
Kent blev bestört när Rektor Peheha smög upp sig på honom bakifrån.
”Ni mara ya pili wakati wa vita, ambayo mimi alikuwa amedhamiria maelekezo. Umeme!” sa Rektorn.
”Ja, men jag tycker det är lite grått” sa han och gick.”
Peheha drog sig tillbaka till sitt tillhåll, och Kent tog sig igenom böcker, fåtöljer och annat bråte han aldrig hade tänkt på.
Sen blev allting svart.
Det sista han hörde innan han svimmade var:
”Gun mtu!”
När Kent vaknade upp var han besvärad. Han hade fått på sig in regnkappa istället för hans röda pyjamas, och hans saker var borta.
Rummet han befann sig i var vitt, och isolerat med armbågar.
Där! Där var det nåt han kände igen.
”En stavmixer!” tänkte han högt.
Han drog ut den ur väggen och det pep från hans mage.
Stavmixern började koka och blev till aska.
Ett Swahiliskt skratt hördes.
Armbågarna formade sig till ett ansikte.
”Jeg kunna svenskt nu.” sa en röst.
”Peheha!” sa Kent.
Ansiktet tillhörde rektorns.
”Niet. Ich habe ett annat namn.”
En av armbågarna rörde sig, och födde en hand.
Handen tog sedan tag i Pehehas ansikte och drog av det.
”Ich am Herman!” sa Peheha.
Och mycket riktigt, det var Herman.
”Du är en varg!” skrek Kent och märkte att han kunde trolla.
Han blev så till sig, att han ville spela Reynert. Sen tänkte han på sin alldeles egen ask.
”Som havet, som fjärran.” sa han, och plopp så försvann armbågarna, och Kent befann sig i ett enormt rum med en dator och en kamera.
Framför kameran satt Herman, som alltmer började likna en grönsak.
Fråga mig inte varför, men det var så det gick till.
Sedan såg Kent någonting. Det var något som stack ut ur moroten framför kameran.
Kent klev fram, och drog ut den.
Det var en tändsticksask.
”Unilite” stod det på den.
Han tappade asken, vacklade bakåt och flämtade.
”E… e… En hjärna!” plötsligt förstod Kent.
Kent fanns inte, och inte gjorde hans grannar heller.
Men något som fanns var hans drömmar.
”Nä …”
Sedan klev han fram, stängde av kameran och plockade upp sin tändsticksaskshjärna.
”… nu åker vi hem.”
https://www.last.fm/sv/user/amxax
Mina favoriter
Mux har inte favoriserat några spel, filmer eller bilder än.
Min forumaktivitet
- Osynlig (2019-03-18 18:15)
- Mac,flimmer (2018-03-22 17:47)
- Problem med invandrare (2018-01-28 20:23)
- Overwatch (2017-12-05 03:01)
- Syror och baser (2017-11-08 12:12)