Exactly which part of B flat you don't understand!?
| Medlem sedan | Specialstatus | Födelsedag |
|---|---|---|
| 2004-12-13 | "Rojk" | 1988-03-01 |
| Foruminlägg | Gästboksinlägg | Antal vänner |
| 3 576 | 17 193 | 97 |
Den askgråa himlen sänkte sig över staden och tog den till sin fånge.
Vardagen lunkade på som vanligt,
och barnen hade sedan länge hamnat bakom skolbänkarna igen.
Gamla stans matta fasader kastade skuggor över mig där jag gick längst gränderna,
och i stilla tomhet sökandes efter mening med saker och ting.
Att träffa på någon man kände, som kunde dra en därifrån.
Komma bort från allting, och förflytta mina tankar bort från dig.
Jag hade misslyckats.
Misslyckats att vara den fasta grund som du så starkt ropade efter.
Misslyckats att vara där när du behövde mig som mest.
Jag hade chansen, men gav bort den.
Jag fanns där, men ändå inte.
Ett rop på hjälp, men samtidigt ett motstånd.
Jag sa förlåt, men jag hade sårat för djupt.
Jag förbarmar den där sensommaren, och drömer varje natt att den aldrig hade hänt.
Varför kändes det som om jag aldrig kom dig riktigt nära?
Det pep till i min mobil, och jag satte alla mina förhoppningar till att det var från dig.
Men det var min bror, som undrade när jag skulle komma hem.
Det var ett tag sen jag hörde något ifrån dig.
Det enda minnet jag hade kvar av dig var bilderna på telefonen.
Dem som jag kollade på i smyg, när jag trodde att ingen annan såg på.
Dina rådjursögon som förväntansfullt trängde djupt in i mig.
De rosenröda kinderna som framhävdes i vindens kalla bitande strömmar.
De fylliga läpparna som var så inbjudande.
Andetagen som djupt borrade ner sig i mitt bröst.
Rösten som drog citat efter citat från Lejonkungen eller Johan Glans.
Allting hade blandats till en bitter eftersmak
Av svek, frustration och sorg.
Jag är bara en människa, och så tillika är du.
Bort med de fina orden och präktigheten och bara stå nakna i sanningens ljus.
Var det inte det vi båda drömde om, även om vi inte sa det till varandra?
Med de rätta orden försökte jag formulera det som lät bra i mitt huvud.
Och med de rätta tankarna försökte jag hålla det positiva vid liv, men det gick inte.
Något tog emot när jag försökte säga det som behövdes säga.
Något fick mig att alltid förstå efteråt vad som var problemet.
Nu är det försent.
Jag ser på omvärlden, min avund mot våra vänner kväver mig.
Frustrationen som gör mina ögon svartare än den mörkaste stenen.
Att se dig vara glad av andra.
Varför känns det som jag bara bringar sorg och olycka i ditt liv?
Solens sista strålar speglades på hustaken, och jag började sakta bege mig hemåt.
Jag hoppades att det någon gång skulle komma en vändpunkt.
Då vi kunde lägga allting bakom oss och blicka framåt.
Jag hoppas än idag.
Men börjar inse att det är försent.
Den askgråa himlen sänkte sig över staden och tog den till sin fånge.
Den tog mig med.