Att påstå saker som att droger inte är skadligt är bara dumt(jag påstår inte att alkohol inte är skadligt heller). Jag ska berätta en historia för att visa vad jag menar:
Min mamma hade en gång en vän, en väldigt begåvad vän. Han hette Björn och var oerhört talangfull. Han hade alltid högst betyg i skolan, både i idrott och teoretiska ämnen. Han kunde dessutom göra många andra saker så som att cykla på en enhjuling samt gå på händerna.
Dessutom så var han väldigt charmig och snygg till på köpet. Man skulle kunna säga att hela världen låg framför honom, den kunde bli hans(inte bokstavligen).
En gång åkte Björn som utbytes student till USA, och där lärde han sig att röka marijuana. Mamma tyckte inte om det, men ingen sa såklart något till föräldrarna.
Det gick ett tag och mamma började inse att Björn inte riktigt var sig själv längre, han började bli våldsamare och verkade förlora sin analytiska förmåga, försökte han tänka för mycket tog det bara stopp.
Min mamma och Björn började träffas mindre och mindre och 2 år efter USA hemkomsten, trodde inte mamma längre på att det var Björn som hade kommit hem. När mamma var 19 så träffades de för näst sista gången. För mamma var då barnkamraten som hon känt sedan hon var 3 en total främling.
En enda gång skulle mamma träffa Björn igen, då vid 25 års ålder. Det var på ett sjukhus där Björn hamnat efter att ha tagit en övedos. Mamma var den enda som kom och hälsade på honom men han kände inte igen henne. Hans talförmåga hade han redan förlorat och det enda han kunde göra var att titta på henne. Den där dimmiga, drömmande blicken kommer min mamma aldrig att glömma. Det var det sista hon nånsin såg av honom, hon gick aldrig på begravningen.
Denna text är skriven av mig för att hjälpa folk att förstå, och den är en av min mammas värsta minnen från hennes unga dagar. Den visar tydligt på hur min mammas bästa vän gav upp allt han hade för att leva i en låtsas-värld.
För att ge er ett annat exempel.
Min kompis Danne blev nyligen påkommen med att röka hasch, någonting som han sysslat med sen ett år (han är sexton). Detta är på många sätt en av de lyckligaste stunderna i mitt liv, då jag återigen fått tillbaka hoppet att få träffa den Danne som jag minns honom, den Danne som jag vill minnas. Nu har det gått nästan 2 månader och jag tycker mig se min gamla kompis igen när jag ser på honom, hans blick är klarare och han längtar inte längre tillbaka till sin hallucinerade värld. Jag känner att återigen kan jag lita på honom, inte längre lever han enbart för sin påhittade värld och för sina djuriska instinkter. Självklart dricker vi fortfarande en del alkohol, men det skapar inte ett beroende på samma sätt. Danne har berättat för mig att det är skrämmande, men när man röker hasch så blir den vanliga världen så färglös, så tråkig. Man vill inte leva i den, utan vill bara tillbaka till sin andra värld, det är det enda som man vet och det är det enda som spelar någon roll.
Nu vill jag avsluta denna text med att berätta någonting som min pappa upplevt, denna text är dock lite mer ironisk än de andra.
Det var så att min pappa var på arbetsresa i USA (detta var någon gång på 70-talet) och det var en stor på demonstration för legalisering av marijuana, heroin och speed utanför ett universitet.
Min pappa stannade för att titta på eftersom han var nyfiken. Området var avspärrat av massor med poliser för att det inte skulle bli bråk. Framför universitetet stod tusentals ungdomar och hejade på. Sedan kom det en man fram på podiet för att hålla tal.
Först verkade allt frid och fröjd, men när han sedan började tala insåg min pappa att något inte var som det skulle. Mannen som höll tal kunde nämligen inte ens tala sammanhängade. Först när han dragit samma skämt 3 gånger började folk inse att detta inte hjälpte deras kampanj, snarare motverkade den. Killen var så sönderrökt att han istället för att övertyga någon blev en symbol för varför man inte ska gå på droger.
Pappa lovar och svär att den pinsamma tystnaden som följde var så total att det inte går att beskriva. Det enda man kunde höra var hur polisens ansikten förvreds i leenden. Pappa har berättat att det var första gången han upplevde skadeglädje i sin renaste form.
Så där ja, det där klargjorde väl min ställning ganska bra :)
Och snälla, innan ni kommenterar mitt inlägg, läs hela!!!!!!
Tillägg av
Radom-Guy 2009-02-22 02:08
Woohoo, ingen har skrivit sen jag gjorde mitt inlägg, antar att folk kände sig ägda :P
Om ni har något att säga, så säg det! Men på ett vänligt sätt :)