Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
Annons
Okej min är lång och antagligen full av skrivfel :D
nej jag hade inte en angst period när jag skrev den utan det var en uppsats som jag skulle skriva till min modersmålslärare :)
Skolmordet
Det hände ett mord på en skolgård, blodet strittade och döden närmade sig för att ta med sig det lilla liv som fanns kvar i den glada flickeleven. Mörkret närmade sig och ensamheten slöt sig runt pojken som kännt sig utfryst av alla och därför kallblodigt mördat sin klass kamrat och nu stod han där och skrattade medan han såg hur livet slocknade i hennes ögon.
Flickan hette Emma och hon hade varit Eriks bästa vän men nu log hon där död, han hade knivhuggit henne flera gånger.
En av lärarna hade sett det, han blev full av panik och for så snabbt han kunde bort från skola. En annan lärare som också var kvar hann bara se en snabb blick ut genom ett av fönstren, då såg hon bara två gestalter, hon trodde att de spelade fotboll.
Läraren hon hette Natalia och hon var på väg till mediateket för att hålla en skrivkurss åt pojkar.
Timmen började och Martin var försenad ingen, de andra skrattade elakt åt honom, bland dem fanns pojken som mördat Emma.
Natalia var klädd i en ljusröd klänning och hon höll på och beundra den medan pojkarna skrev uppsatser om deras favorit band, mitt i tystnaden hördes det ett skrik från skolgården, någon hade sett den blodiga kroppen.
Polisen anlände till skolgården ca.10 min efter att Natalia hade ringt. Polisen frågade av alla pojkar som var på plats om de hade sätt vad som hänt men ingen hade varken sett eller hört något, sedan frågade de av Natalia om hon hade sett något berättade hon att hon sett två gestalter på gården men hon hade inte hunnit se vem de var. Det hördes ett konstigt ljud från platsen där den döda flickan låg,när polisen kom närmare såg de en liten flock fåglar som höll på att pikka på det döda köttet.
I tidningen nästa morgon stod det med stor rubrik att; En flock med kossor har rymt under natten och gjort stor skada i stan. Under det var det en mindre rubrik där det stod att; En skolflicka har blivit mördad på på en skolgård, det ända bevis på att hon inte gjort självmord var att den blodiga kniven lå ett par meter från henne och att hon hade så många sår runt hela magen att hon inte skulle ha kunnat göra det själv, mordet hände på Åshöjdens skola. läs mera på sidan 5.
I teve nyheterna interjuvades skolans rektor, Ellinor, om hur de skulle gå till väga efter vad som hade hänt och de frågade också om det hade hänt något liknande tidigare, berättade hon att en äldre dam hade hängt sig bakom skolan för ett par år sen och att om Emmas kompisar som inte klarade av att vara i skolan skulle fara till skolkuratorn och diskutera, och de fick ledigt från skolan om kuratorn tyckte att de behövdes.
Det var en stor kris i skolan nästa morgon.
En stor del av Emmas vänner kunde inte konsentrera sig på timmen för att de bara grät helatiden så Natalia hade fullt upp att få tyst i klassen för alla bara tröstade emmas vänner.
mitt i allt oljud knackade någon på dörren och Natalia öppnade den, framför henne stod hennes pojkvän Bob.
Han var författare och hade varit på book tour i England för att visa upp sin nya bok. Hej titta det är bög Bobisen som står där!! sade någon av pojkarna i klassen men hög röst och alla pojkar började skratta. Bob var där för att fråga om Natalia ville komma med honom till Hawaii för han hade vunnit biljetter på book tour. BÖÖÖG!! skrek nån av pojkarna och då blev Natalia arg; Vart tysta nu för fan ändå och is int störa oss! Då hördes en ny knackning, denhär gången var det Emmas lillasyster, Annika, som skulle ha Emmas personliga saker från pulpeten. Hon grät och inne i henne växte ett blodigt hat mot den som mördat hennes syster fast hon inte viste vem det var.
När timmen slutade och den andra timmen skulle börja var det någon som skrivit med röd färg på väggen utanför klassen; Det jag gjorde hade en mening.
På hissa timmen talades det om hitler, ryssa och u-båtar. någon sade att: det var hitler som sprängde av den den första atombomben. Nähä de va japanerna och de kom på minorna också! Nej det var inte japanerna som kom på minorna och det var inte hitler som satte av den första atombomben. Nu får in era prov, de festa av er har fått bra vitsord . Han delade ut dem, plötsligt skrek någon: jävla nördar. Martin och Erik var de ända pojkar som fått -10 alla andra pojkar hade fått 7 eller 8, nästan alla flickor hade fått 10 eller -10.
På vår sista timme skulle vi ha religon prov om bibeln och de 10 budorden. Och det vi hade gått igenom förra veckan om ateister, fundamentalister och katoliker skulle också vara med i provet. Genast efter att lunch rasten var slut sprang en av pojkarna till klassen för han ville ha en bra plats, men när han tryckte handtaget märkte han att det var låst, så han sa att nån skulle gå till lärar rummet och se om någon var där som kunde släppa in dem i klassen.
Flickan som sprang till lärar rummet frågade om någon set religion läraren, de sa att de hade sett honom sist efter lunch. Rektorn kom och öppnade klassen och de festa flickor började skrika och gråta av shocken som de fick när de tittade in i klassen.
Religions läraren hade blivit mördad, hans mun var tejpad fast så att han inte hade kunnat skrika, hans fötter och händer var fast tejpade i stolen och hans hals var uppskärd och han hade sår över hela övre kroppen och under stolen var en jätte stor blod pöl.Polisen anlände till skolan 10 min senare, de under sökte rummet men de hittade inge bevis eller spår på vem som skulle ha mördat religoins läraren, men det var klart att det hade använts ett liknande mörd vapen som man andvände i det förra mordet.
Ellinor ville att alla skulle komma till stora salen för hon hade bestämde sig för att de skulle ha en extra "morgon" samling, alla elever förflyttade sig till aulan och väntade på att bli in släpta i salen. När de blev in släpta satte alla sig i en stor klunga för en stor del av eleverna var ännu också i shock av de att någona hade mördat deras humoristiska religions lärare, Peter. Ellinor talade om och om igen hur hemskt det var att de först misst en elev och nu en lärare och att de båda hade många som tyckte om och brydde sig om dem. Nästa dag när Natalia kom till skolan och gick till sitt klass rum så var allt upp och ner.
Erik hade brutit sig in i skolan på natten och sökt efter papper i klassen men hittade inte ett ända ark så han råddade klassen o sen till sist skrev han på tavlan: Annika jag är ledsen för vad jag gjorde till din syster.
Natalia förhörde alla pojkar i klassen men ingen av pojkarna hade gjort de eller i allafall blev ingen fast.
Annika var jätte rädd och shockad, hon trodde att nu skulle hon också bli dödad, hon talade med skolkuratorn en stund och sen blev hon hem skickad.
Erik undrade hur Annika någonsin skulle förlåta honom, men han förstod djupt inne i sig själv att hon aldrig skulle kunna förlåta honom.
Nästa vecka var Erik inte i skolan, han var försvunnen, ingen viste var han var. Han hittades död i klassen sju dagar efter att han hade försvunnit, polisen fick reda på efter en halv timme att det var självmord för de hade hittat hans självmords brev.
Brevet var riktat till Annika; Annika förlåt mig om du kan, jag har varit kär i dig ända sen den dagen du började i sjuan, nå jag talade om det för din syster men hon ville inte att jag skulle komma ens nära dig, jag var inte en passande pojkvän för dig tyckte hon. Jag vet inte vad som hände den kvällen, jag bara tappade kontrollen, jag var så arg på din syster för det vad hon hade sakt och de att hon förbjöd mig från att komma i närheten av dig att jag på någo sätt tyckte att allt skulle bli lättare om inte hon var i vägen.
Peter drog mig in i hans klass rum samma dag som jag dödade honom, han sa att jag skulle gå till polisen och erkänna att det var jag som dödade Emma och att om inte jag gjorde de så skulle han göra det. Jag ville inte fara till polisen och jag tänkte mig inte ens för utan jag bara slåg till honom och dödade honom och hoppades att saker och ting skulle bli uppklarade och så, men jag såg ditt ansikts uttryck när du fick höra att någon mördat Emma så jag viste att du inte skulle kunna förlåta mig så jag for bort från hem ifrån till ett knark område var jag fick händerna på Heroin, det tog mig fyra dagar tid att bestämma mig för om jag skulle ta mitt liv eller inte, men jag kunde inte leva med mig själv efter allt jag gjort så jag tog en överdos.
Tårarna rann ner för Annikas kinder, hon hade också varit kär i Erik så nu var allt hon älskat och brytt sig om i små bitar
nej jag hade inte en angst period när jag skrev den utan det var en uppsats som jag skulle skriva till min modersmålslärare :)
Skolmordet
Det hände ett mord på en skolgård, blodet strittade och döden närmade sig för att ta med sig det lilla liv som fanns kvar i den glada flickeleven. Mörkret närmade sig och ensamheten slöt sig runt pojken som kännt sig utfryst av alla och därför kallblodigt mördat sin klass kamrat och nu stod han där och skrattade medan han såg hur livet slocknade i hennes ögon.
Flickan hette Emma och hon hade varit Eriks bästa vän men nu log hon där död, han hade knivhuggit henne flera gånger.
En av lärarna hade sett det, han blev full av panik och for så snabbt han kunde bort från skola. En annan lärare som också var kvar hann bara se en snabb blick ut genom ett av fönstren, då såg hon bara två gestalter, hon trodde att de spelade fotboll.
Läraren hon hette Natalia och hon var på väg till mediateket för att hålla en skrivkurss åt pojkar.
Timmen började och Martin var försenad ingen, de andra skrattade elakt åt honom, bland dem fanns pojken som mördat Emma.
Natalia var klädd i en ljusröd klänning och hon höll på och beundra den medan pojkarna skrev uppsatser om deras favorit band, mitt i tystnaden hördes det ett skrik från skolgården, någon hade sett den blodiga kroppen.
Polisen anlände till skolgården ca.10 min efter att Natalia hade ringt. Polisen frågade av alla pojkar som var på plats om de hade sätt vad som hänt men ingen hade varken sett eller hört något, sedan frågade de av Natalia om hon hade sett något berättade hon att hon sett två gestalter på gården men hon hade inte hunnit se vem de var. Det hördes ett konstigt ljud från platsen där den döda flickan låg,när polisen kom närmare såg de en liten flock fåglar som höll på att pikka på det döda köttet.
I tidningen nästa morgon stod det med stor rubrik att; En flock med kossor har rymt under natten och gjort stor skada i stan. Under det var det en mindre rubrik där det stod att; En skolflicka har blivit mördad på på en skolgård, det ända bevis på att hon inte gjort självmord var att den blodiga kniven lå ett par meter från henne och att hon hade så många sår runt hela magen att hon inte skulle ha kunnat göra det själv, mordet hände på Åshöjdens skola. läs mera på sidan 5.
I teve nyheterna interjuvades skolans rektor, Ellinor, om hur de skulle gå till väga efter vad som hade hänt och de frågade också om det hade hänt något liknande tidigare, berättade hon att en äldre dam hade hängt sig bakom skolan för ett par år sen och att om Emmas kompisar som inte klarade av att vara i skolan skulle fara till skolkuratorn och diskutera, och de fick ledigt från skolan om kuratorn tyckte att de behövdes.
Det var en stor kris i skolan nästa morgon.
En stor del av Emmas vänner kunde inte konsentrera sig på timmen för att de bara grät helatiden så Natalia hade fullt upp att få tyst i klassen för alla bara tröstade emmas vänner.
mitt i allt oljud knackade någon på dörren och Natalia öppnade den, framför henne stod hennes pojkvän Bob.
Han var författare och hade varit på book tour i England för att visa upp sin nya bok. Hej titta det är bög Bobisen som står där!! sade någon av pojkarna i klassen men hög röst och alla pojkar började skratta. Bob var där för att fråga om Natalia ville komma med honom till Hawaii för han hade vunnit biljetter på book tour. BÖÖÖG!! skrek nån av pojkarna och då blev Natalia arg; Vart tysta nu för fan ändå och is int störa oss! Då hördes en ny knackning, denhär gången var det Emmas lillasyster, Annika, som skulle ha Emmas personliga saker från pulpeten. Hon grät och inne i henne växte ett blodigt hat mot den som mördat hennes syster fast hon inte viste vem det var.
När timmen slutade och den andra timmen skulle börja var det någon som skrivit med röd färg på väggen utanför klassen; Det jag gjorde hade en mening.
På hissa timmen talades det om hitler, ryssa och u-båtar. någon sade att: det var hitler som sprängde av den den första atombomben. Nähä de va japanerna och de kom på minorna också! Nej det var inte japanerna som kom på minorna och det var inte hitler som satte av den första atombomben. Nu får in era prov, de festa av er har fått bra vitsord . Han delade ut dem, plötsligt skrek någon: jävla nördar. Martin och Erik var de ända pojkar som fått -10 alla andra pojkar hade fått 7 eller 8, nästan alla flickor hade fått 10 eller -10.
På vår sista timme skulle vi ha religon prov om bibeln och de 10 budorden. Och det vi hade gått igenom förra veckan om ateister, fundamentalister och katoliker skulle också vara med i provet. Genast efter att lunch rasten var slut sprang en av pojkarna till klassen för han ville ha en bra plats, men när han tryckte handtaget märkte han att det var låst, så han sa att nån skulle gå till lärar rummet och se om någon var där som kunde släppa in dem i klassen.
Flickan som sprang till lärar rummet frågade om någon set religion läraren, de sa att de hade sett honom sist efter lunch. Rektorn kom och öppnade klassen och de festa flickor började skrika och gråta av shocken som de fick när de tittade in i klassen.
Religions läraren hade blivit mördad, hans mun var tejpad fast så att han inte hade kunnat skrika, hans fötter och händer var fast tejpade i stolen och hans hals var uppskärd och han hade sår över hela övre kroppen och under stolen var en jätte stor blod pöl.Polisen anlände till skolan 10 min senare, de under sökte rummet men de hittade inge bevis eller spår på vem som skulle ha mördat religoins läraren, men det var klart att det hade använts ett liknande mörd vapen som man andvände i det förra mordet.
Ellinor ville att alla skulle komma till stora salen för hon hade bestämde sig för att de skulle ha en extra "morgon" samling, alla elever förflyttade sig till aulan och väntade på att bli in släpta i salen. När de blev in släpta satte alla sig i en stor klunga för en stor del av eleverna var ännu också i shock av de att någona hade mördat deras humoristiska religions lärare, Peter. Ellinor talade om och om igen hur hemskt det var att de först misst en elev och nu en lärare och att de båda hade många som tyckte om och brydde sig om dem. Nästa dag när Natalia kom till skolan och gick till sitt klass rum så var allt upp och ner.
Erik hade brutit sig in i skolan på natten och sökt efter papper i klassen men hittade inte ett ända ark så han råddade klassen o sen till sist skrev han på tavlan: Annika jag är ledsen för vad jag gjorde till din syster.
Natalia förhörde alla pojkar i klassen men ingen av pojkarna hade gjort de eller i allafall blev ingen fast.
Annika var jätte rädd och shockad, hon trodde att nu skulle hon också bli dödad, hon talade med skolkuratorn en stund och sen blev hon hem skickad.
Erik undrade hur Annika någonsin skulle förlåta honom, men han förstod djupt inne i sig själv att hon aldrig skulle kunna förlåta honom.
Nästa vecka var Erik inte i skolan, han var försvunnen, ingen viste var han var. Han hittades död i klassen sju dagar efter att han hade försvunnit, polisen fick reda på efter en halv timme att det var självmord för de hade hittat hans självmords brev.
Brevet var riktat till Annika; Annika förlåt mig om du kan, jag har varit kär i dig ända sen den dagen du började i sjuan, nå jag talade om det för din syster men hon ville inte att jag skulle komma ens nära dig, jag var inte en passande pojkvän för dig tyckte hon. Jag vet inte vad som hände den kvällen, jag bara tappade kontrollen, jag var så arg på din syster för det vad hon hade sakt och de att hon förbjöd mig från att komma i närheten av dig att jag på någo sätt tyckte att allt skulle bli lättare om inte hon var i vägen.
Peter drog mig in i hans klass rum samma dag som jag dödade honom, han sa att jag skulle gå till polisen och erkänna att det var jag som dödade Emma och att om inte jag gjorde de så skulle han göra det. Jag ville inte fara till polisen och jag tänkte mig inte ens för utan jag bara slåg till honom och dödade honom och hoppades att saker och ting skulle bli uppklarade och så, men jag såg ditt ansikts uttryck när du fick höra att någon mördat Emma så jag viste att du inte skulle kunna förlåta mig så jag for bort från hem ifrån till ett knark område var jag fick händerna på Heroin, det tog mig fyra dagar tid att bestämma mig för om jag skulle ta mitt liv eller inte, men jag kunde inte leva med mig själv efter allt jag gjort så jag tog en överdos.
Tårarna rann ner för Annikas kinder, hon hade också varit kär i Erik så nu var allt hon älskat och brytt sig om i små bitar
okej den blev jätte lång :S sorry
Svar till Clara [Gå till post]:
Ah nej men dikter kan vara roliga
Speciellt ifall man inte är så seriös :P
Ah nej men dikter kan vara roliga
Speciellt ifall man inte är så seriös :P
Big boobs doesn't count if youre fat
jag gissade de :D ingen orkar läsa mitt inlägg xD
Svar till Clara [Gå till post]:
You tell me to change my ways
and yet it can be days
before you of any value tell me
which of my faults that you see
I would change if you let me know
and if you would help me with how.
I'd do anything to make you proud
but your dreams are hidden by a shroud
Please tell me what to do!
Nobody can but you.
I love you but do not show
when you cried it brought me lower than low.
I want to do the unspeakable 'cause of this
To never have been born is now my wish
To never have caused such pain and suffering
to give you what you deserve, a happy ending.
You know, I would gladly die
so you would not have to lie.
So you could say I was a good boy
when in truth, the least I do is annoy.
I no longer ask your forgivness.
Even as your love might seem limitless
I have tested its borders nonetheless.
Now I've broken the mold,
and I'll do what I'm told
I'll help you this next year,
and do so without fear.
I love you
I forgive you
for the few things I blame you
and for those you think I do
None of those were true.
And come the next may
you can proudly and with honesty say
"He was a good boy at last"
You tell me to change my ways
and yet it can be days
before you of any value tell me
which of my faults that you see
I would change if you let me know
and if you would help me with how.
I'd do anything to make you proud
but your dreams are hidden by a shroud
Please tell me what to do!
Nobody can but you.
I love you but do not show
when you cried it brought me lower than low.
I want to do the unspeakable 'cause of this
To never have been born is now my wish
To never have caused such pain and suffering
to give you what you deserve, a happy ending.
You know, I would gladly die
so you would not have to lie.
So you could say I was a good boy
when in truth, the least I do is annoy.
I no longer ask your forgivness.
Even as your love might seem limitless
I have tested its borders nonetheless.
Now I've broken the mold,
and I'll do what I'm told
I'll help you this next year,
and do so without fear.
I love you
I forgive you
for the few things I blame you
and for those you think I do
None of those were true.
And come the next may
you can proudly and with honesty say
"He was a good boy at last"
Svar till Clara [Gå till post]:
"Döda metaforer, nybörjarpoetens största misstag.."
kylan biter
Disfunktionellt poem
Jag är bajsnödig
HAIKU
//Filip (Lagom)
"Döda metaforer, nybörjarpoetens största misstag.."
kylan biter
Disfunktionellt poem
Jag är bajsnödig
HAIKU
//Filip (Lagom)
Banan.
hm jag är inte bra på att stava men det skiter jag i, du fattar vad jag skriver eller hur? så, efterbliven kan du inte vara.
jag har läst den nu! jag tycker det var bra :) du skriver bättre än mig och är ett år yngre, hur känns det? haha
Svar till Clara [Gå till post]:
jag har skrivit liknande saker förut men jag vet inte var jag har lagt dom :/
tackar :D
jag har skrivit liknande saker förut men jag vet inte var jag har lagt dom :/
tackar :D
jättefin men jag skriver inga dikter
Lägger ut en hel del på dikta.se, men de når ut till så liten publik..D: Så jag lägger iaf upp en av mina favoriter här, helt skriven av mig, och kopiera och jag dödar er. :)
Skulle ni bry er,
om ni hörde
när ni visste
att jag skrek
blödde i halsen
allt för er otrogna
uppmärksamhet
Det är sällan
jag haft så många
vänner
så mycket
kärlek
som nu
Det är sällan
jag har känt
mig så hatad
oönskad
pestsmittad
Skulle ni låtsas
att ni hör
när jag viskar
Skulle ni låtsas
att ni inte bryr er
när jag skriker
karvar i väggarna
kastar ägg i tunnelbanan
river tills marken gråter
Nu skriker jag
Lyssnar ni
eller bryr ni er
inte det minsta lilla
för jag har skrikit sönder
era öron
Jag önskar
att jag också
kunde sluta bry mig
om mina skrik
Skulle ni bry er,
om ni hörde
när ni visste
att jag skrek
blödde i halsen
allt för er otrogna
uppmärksamhet
Det är sällan
jag haft så många
vänner
så mycket
kärlek
som nu
Det är sällan
jag har känt
mig så hatad
oönskad
pestsmittad
Skulle ni låtsas
att ni hör
när jag viskar
Skulle ni låtsas
att ni inte bryr er
när jag skriker
karvar i väggarna
kastar ägg i tunnelbanan
river tills marken gråter
Nu skriker jag
Lyssnar ni
eller bryr ni er
inte det minsta lilla
för jag har skrikit sönder
era öron
Jag önskar
att jag också
kunde sluta bry mig
om mina skrik
Nothing is true. Everything is permitted.
Tja, vet inte om ni gillar min dikt men här e den.
Jag låg ihopkrupen i mörkret och grät. tills jag såg himlen öppna sig.Och jag såg en ängel komma ner med ljuset. Hon var söt och vacker. Och lyste i solens sken. Hon frågade: varför ligger du i mörkret här?
Jag svarade:´För jag är ensam och sörjer.
Hon tog mig ur mörkret. Hennes hår var lent, som om det var gjort av de finaste blommorna. Hennes ögon som tusen stjärnor. Och jag är kär.
Hoppas ni gillar den hehe
Jag låg ihopkrupen i mörkret och grät. tills jag såg himlen öppna sig.Och jag såg en ängel komma ner med ljuset. Hon var söt och vacker. Och lyste i solens sken. Hon frågade: varför ligger du i mörkret här?
Jag svarade:´För jag är ensam och sörjer.
Hon tog mig ur mörkret. Hennes hår var lent, som om det var gjort av de finaste blommorna. Hennes ögon som tusen stjärnor. Och jag är kär.
Hoppas ni gillar den hehe
Jag läser denna tråd
men brukar ej dikta
Det är otrolig, hur
några ord får känslor att svikta
Det är starkt, underbart, argt,
sorgset, smörigt, lamt!
Tur att jag inte gör det...
själv.
men brukar ej dikta
Det är otrolig, hur
några ord får känslor att svikta
Det är starkt, underbart, argt,
sorgset, smörigt, lamt!
Tur att jag inte gör det...
själv.
Jag rotade igenom min mapp som jag har en massa skit i, och jag hittade någonting skoj jag skrev för typ 2-3 år sedan.
Wie. Det är rätt pinsamt faktiskt. :$
Jag hatar det;
Sättet som du talar på,
sättet som ger mig hopp.
Jag hatar mig själv,
för att jag låter mig gå ner till de lägres nivå.
Jag hatar att jag låter mig smutskastas,
genom att snegla efter dig.
Det är en skam, en vanära.
Och längst fram står du och ser på.
Ser på hur mina kinder blossar,
hur min blick velar,
hur mitt hjärta dunkar.
Du ser på.
Din blick vilar på mig,
och jag känner hur marken öppnar sig under mig.
Faller ner,
faller långt,
i ett svart,
dystert mörker.
Jag vaknar upp, hand i hand,
med den som jag så länge trånat efter.
Nu, nu när jag väl har dig,
så undrar jag varför?
Varför ville jag ha dig?
Jag har låtit mig blivit smutskastad igen,
av min egen dumhet.
Jag hade fel, jag hade fel om allt.
Nu står jag här,
och inbillar mig själv att jag skulle vara kär.
Måste bryta upp, bryta upp och gå.
Lämna allt bakom mig och gå.
Så som jag alltid gör.
Wie. Det är rätt pinsamt faktiskt. :$
Jag hatar det;
Sättet som du talar på,
sättet som ger mig hopp.
Jag hatar mig själv,
för att jag låter mig gå ner till de lägres nivå.
Jag hatar att jag låter mig smutskastas,
genom att snegla efter dig.
Det är en skam, en vanära.
Och längst fram står du och ser på.
Ser på hur mina kinder blossar,
hur min blick velar,
hur mitt hjärta dunkar.
Du ser på.
Din blick vilar på mig,
och jag känner hur marken öppnar sig under mig.
Faller ner,
faller långt,
i ett svart,
dystert mörker.
Jag vaknar upp, hand i hand,
med den som jag så länge trånat efter.
Nu, nu när jag väl har dig,
så undrar jag varför?
Varför ville jag ha dig?
Jag har låtit mig blivit smutskastad igen,
av min egen dumhet.
Jag hade fel, jag hade fel om allt.
Nu står jag här,
och inbillar mig själv att jag skulle vara kär.
Måste bryta upp, bryta upp och gå.
Lämna allt bakom mig och gå.
Så som jag alltid gör.
Hej
[svar:Clara:1966192]
Tack för de orden.=)
Svar till Clara [Gå till post]:
Jag skriver väldigt mycket dikter (eller gjorde i alla fall) och de lägger jag upp på sockerdricka.nu
Dessa två skrev jag inatt... När jag var lite smått onykter.
____________________________
Du sa som det var
jag lärde mig att
mina [barnsliga] rädslor
var allt annat än
verkliga
Vem vill egentligen
vara realist?
mycket drömmer vi,
mycket kan vi
och vi vet att
vi ska dö,
men vi går
[likt förbannat]
upprätt ändå
____________________________
Jag vill kunna se lukter
Jag vill kunna höra färger
Jag vill kunna smaka ljud
Jag vill kunna känna smaker
Jag vill kunna lukta känslor
.....................utan att droga
Jag skriver väldigt mycket dikter (eller gjorde i alla fall) och de lägger jag upp på sockerdricka.nu
Dessa två skrev jag inatt... När jag var lite smått onykter.
____________________________
Du sa som det var
jag lärde mig att
mina [barnsliga] rädslor
var allt annat än
verkliga
Vem vill egentligen
vara realist?
mycket drömmer vi,
mycket kan vi
och vi vet att
vi ska dö,
men vi går
[likt förbannat]
upprätt ändå
____________________________
Jag vill kunna se lukter
Jag vill kunna höra färger
Jag vill kunna smaka ljud
Jag vill kunna känna smaker
Jag vill kunna lukta känslor
.....................utan att droga
Skräck-novell på svenska;
http://kkjeanne.deviantart.com/art/Why-did-you-hurt-me-122770373
Mer filosofisk novell på engelska;
http://kkjeanne.deviantart.com/art/A-fallen-leaf-120365816
http://kkjeanne.deviantart.com/art/Why-did-you-hurt-me-122770373
Mer filosofisk novell på engelska;
http://kkjeanne.deviantart.com/art/A-fallen-leaf-120365816
Hon den där med bitcharmén och death note-bilden.
Här är en dikt som jag skrev för ett tag sedan.
...........................................................
Med dyster blick han går
gör det den över ej förmår
Han är ensam rädd och frusen
där han vinglar mellan husen
och samlar sina burkar mellan rusen.
Drömmer om det han aldrig får.
Med trötta fötter släpandes runt knuten
ser han en burk som även den är bruten.
Hans önskan den är enkel
och över honom, en sorg sig sänker,
hans ögon nu blänker.
Varför kunde den inte vara sluten?
...........................................................
Med dyster blick han går
gör det den över ej förmår
Han är ensam rädd och frusen
där han vinglar mellan husen
och samlar sina burkar mellan rusen.
Drömmer om det han aldrig får.
Med trötta fötter släpandes runt knuten
ser han en burk som även den är bruten.
Hans önskan den är enkel
och över honom, en sorg sig sänker,
hans ögon nu blänker.
Varför kunde den inte vara sluten?
Jag är stor, jag är stark. Jag jamar som en get.
Jag hette tidigare Taima
Svar till Clara [Gå till post]:
De tre idiotbabianerna
Smärtan var hemsk, när kniven träffade högra benet. Jag kände mig svagare och svagare. Det blev svart för ögonen.
Allting började två dagar innan. Jag och min bästis Ville hade slutat för dagen och när vi skulle gå hem så stoppades vi av Bobo och Sasha. Ville var mörkhyad, och rasister som de var, brukade de kalla honom för ”neger”, vilket gjorde mig väldigt arg, fast Ville orkade inte bry sig. Jag vet inte om det var för att han var rädd för dem eller om det var för att han verkligen inte brydde sig.
Vanligtvis så brukar Bobo och Sasha kalla honom för det och sen sticka. Fast nu tog de tag i honom och drog undan honom. Ville började streta emot fast de var mycket starkare. De bad mig att sticka om jag inte ville åka illa ut. Då tog jag upp en stor sten och hotade de med att kasta den på dem. De svarade med att hota tillbaka. Typ ”kastar du så dödar vi dig” eller något liknande. Jag lyssnade inte riktigt, för det enda jag tänkte på var vilka vidriga äckel de var och jag hade sådan lust att kasta den rakt i skallen på dem. Jag är annars inte särskilt våldsam, men nu var jag förbannad!
Utan att tänka kastade jag stenen förbi Bobo och in i Sashas huvud. Sasha ramlade ihop medan blodet forsade snett nedför hans ansikte och bakhuvud. Bobo släppte Ville i ren förvåning och hade inte Ville tagit tag i mig och tvingat mig att gå vet jag inte vad som hade hänt.
Dagen därpå gick jag inte till skolan. Jag hade sagt till min mamma att jag mådde illa och hon trodde mig, för annars brukar jag inte vara sjuk så ofta, och jag brukar inte heller skolka så ofta. Ville hade stannat hemma med mig som tack för att jag hjälpte honom. I det läget visste jag att jag låg illa till, men inte hur illa.
Dagen därpå försökte jag övertala min mamma igen fast då gick hon inte på det. Så jag hasade mig själv till skolan, utan Ville. Nu var det Villes tur att vara ”sjuk”. Vi hade prov idag och Ville hade glömt att plugga så han låtsades vara sjuk. Alla stirrade på mig när jag kom till skolan. Jag antog att alla visste vad som hade hänt. En kille som gick i samma klass som Sasha, Bobo och Ali gick fram till mig.
– Brorsan, du var fett modig, men de kommer döda dig nu. Jag gick bara vidare, jag kände hur tårarna började komma. Jag hade aldrig varit så här rädd.
Ryktena gick att Sasha var död dessutom och att hans släkt skulle komma för att ge igen.
Jag såg inte någon av de tre på hela dagen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, för jag ville bara ha det gjort, men ändå inte.
På vägen hem hörde jag hur fotstegen bakom mig ökade takten, och precis när jag skulle vända mig om kände jag hur någon höll fast mig och satte på mig en luva över huvudet. Sedan gick allt så snabbt. Jag såg inget, men jag hörde hur de la ner mig i bakluckan på någon bil. De körde iväg mig och ungefär tio minuter senare stannade vi.
Självklart var det de tre idiotbabianerna, tänkte jag. Det var så jag kallade Ali, Sasha och Bobo. När de släppte ut mig hade de kvar luvan men på deras röst hörde jag att det inte var Ali och Bobo. Där stod två killar som påstod sig vara Sashas bröder. – Vi är Sashas bröder. Vet du hur han mår, va? skrek den ena. Han ligger i koma, fortsatte han.
Innan jag hann reagera på vad han hade sagt så fick jag en knytnäve i ansiktet. Jag kände sparkar, slag, spott, och hörde verbala kränkningar. Plötsligt kände jag att någon av dem drog en kniv mot mitt ben. Bara för att skrämma mig, tänkte jag. Jag försökte lyssna om det var någon annan där, men jag hörde inget. Jag avbröts med att få en kniv i högra benet och smärtan var hemsk.
Ingen hade sett mig sedan den händelsen och det kom att bli en stor nyhet i Aftonbladet. Letandet fortsatte och fyra veckor senare hittade de mig liggandes med ansiktet neråt i en sjö ungefär fyra kilometer bort. När Sasha vaknade upp ur koman sex veckor efter att han fallit i koma fick han reda på att han var förlamad tack vare fallet när han fick stenen i bakhuvudet. Han fick även reda på att hans två bröder, Mohammed och Majid hade fått sex års fängelse för mord.
De tre idiotbabianerna
Smärtan var hemsk, när kniven träffade högra benet. Jag kände mig svagare och svagare. Det blev svart för ögonen.
Allting började två dagar innan. Jag och min bästis Ville hade slutat för dagen och när vi skulle gå hem så stoppades vi av Bobo och Sasha. Ville var mörkhyad, och rasister som de var, brukade de kalla honom för ”neger”, vilket gjorde mig väldigt arg, fast Ville orkade inte bry sig. Jag vet inte om det var för att han var rädd för dem eller om det var för att han verkligen inte brydde sig.
Vanligtvis så brukar Bobo och Sasha kalla honom för det och sen sticka. Fast nu tog de tag i honom och drog undan honom. Ville började streta emot fast de var mycket starkare. De bad mig att sticka om jag inte ville åka illa ut. Då tog jag upp en stor sten och hotade de med att kasta den på dem. De svarade med att hota tillbaka. Typ ”kastar du så dödar vi dig” eller något liknande. Jag lyssnade inte riktigt, för det enda jag tänkte på var vilka vidriga äckel de var och jag hade sådan lust att kasta den rakt i skallen på dem. Jag är annars inte särskilt våldsam, men nu var jag förbannad!
Utan att tänka kastade jag stenen förbi Bobo och in i Sashas huvud. Sasha ramlade ihop medan blodet forsade snett nedför hans ansikte och bakhuvud. Bobo släppte Ville i ren förvåning och hade inte Ville tagit tag i mig och tvingat mig att gå vet jag inte vad som hade hänt.
Dagen därpå gick jag inte till skolan. Jag hade sagt till min mamma att jag mådde illa och hon trodde mig, för annars brukar jag inte vara sjuk så ofta, och jag brukar inte heller skolka så ofta. Ville hade stannat hemma med mig som tack för att jag hjälpte honom. I det läget visste jag att jag låg illa till, men inte hur illa.
Dagen därpå försökte jag övertala min mamma igen fast då gick hon inte på det. Så jag hasade mig själv till skolan, utan Ville. Nu var det Villes tur att vara ”sjuk”. Vi hade prov idag och Ville hade glömt att plugga så han låtsades vara sjuk. Alla stirrade på mig när jag kom till skolan. Jag antog att alla visste vad som hade hänt. En kille som gick i samma klass som Sasha, Bobo och Ali gick fram till mig.
– Brorsan, du var fett modig, men de kommer döda dig nu. Jag gick bara vidare, jag kände hur tårarna började komma. Jag hade aldrig varit så här rädd.
Ryktena gick att Sasha var död dessutom och att hans släkt skulle komma för att ge igen.
Jag såg inte någon av de tre på hela dagen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, för jag ville bara ha det gjort, men ändå inte.
På vägen hem hörde jag hur fotstegen bakom mig ökade takten, och precis när jag skulle vända mig om kände jag hur någon höll fast mig och satte på mig en luva över huvudet. Sedan gick allt så snabbt. Jag såg inget, men jag hörde hur de la ner mig i bakluckan på någon bil. De körde iväg mig och ungefär tio minuter senare stannade vi.
Självklart var det de tre idiotbabianerna, tänkte jag. Det var så jag kallade Ali, Sasha och Bobo. När de släppte ut mig hade de kvar luvan men på deras röst hörde jag att det inte var Ali och Bobo. Där stod två killar som påstod sig vara Sashas bröder. – Vi är Sashas bröder. Vet du hur han mår, va? skrek den ena. Han ligger i koma, fortsatte han.
Innan jag hann reagera på vad han hade sagt så fick jag en knytnäve i ansiktet. Jag kände sparkar, slag, spott, och hörde verbala kränkningar. Plötsligt kände jag att någon av dem drog en kniv mot mitt ben. Bara för att skrämma mig, tänkte jag. Jag försökte lyssna om det var någon annan där, men jag hörde inget. Jag avbröts med att få en kniv i högra benet och smärtan var hemsk.
Ingen hade sett mig sedan den händelsen och det kom att bli en stor nyhet i Aftonbladet. Letandet fortsatte och fyra veckor senare hittade de mig liggandes med ansiktet neråt i en sjö ungefär fyra kilometer bort. När Sasha vaknade upp ur koman sex veckor efter att han fallit i koma fick han reda på att han var förlamad tack vare fallet när han fick stenen i bakhuvudet. Han fick även reda på att hans två bröder, Mohammed och Majid hade fått sex års fängelse för mord.
Jag ska skicka en till novell snart, jag är 14 år så tycker ni den är bra lr dålig?
Svar till Ciia [Gå till post]:
jag läste bara den på svenska men den var väldigt bra =)
den påminner om chucky om du har sett de filmerna...(en mördardocka)
jag läste bara den på svenska men den var väldigt bra =)
den påminner om chucky om du har sett de filmerna...(en mördardocka)
Hon den där med bitcharmén och death note-bilden.
Här har ni en novell av mig :), hoppas den inte blev för lång
En tonårings tankar
Det hade varigt lättare för mig om han inte hade funnits, eller i alla fall om han inte hade älskat mig så mycket. Men jag ska inte ge honom alla skuld. Jag älskar honom minst lika mycket. Men jag älskar en annan också.
Varför ska allt vara så komplicerat ? Vem älskar jag mest ? Vem är den rätte ? Hur ska jag kunna välja ? Hur vet jag att jag väljer rätt ? Vad händer om jag väljer fel ?
Jag kan inte tänka. Jag vet inte vad jag gör, eller vad jag ska göra.
Två killar, en tjej. Bara ett val. Båda två älskar mig. Jag älskar båda två.
Varför ska man egentligen leva när allting känns så skit ? Varför inte bara skita i allt ? Leva eller dö, vad spelar det för roll ?
Med en smäll slog hon snabbt ihop sin dagbok, samtidigt som hennes mamma kom in i rummet. Hennes mamma bara suckade när hon såg dagboken och sa att det var mat. Hon gick ut och satte sig vid matbordet. När hon satt och åt så tänkte hon på vad hon nyss hade skrivit. När hon tänkte på det började hon plötsligt gråta.
Hon sprang bort från bordet, ut ur huset samtidigt som hon hörde hennes mamma ropa på henne. Hon ignorerade hennes mammas röst och fortsatta att springa. Hon sprang och sprang. Plötsligt bara föll hon ihop på marken. Hon varken ville,kunde eller orkade ta sig upp ifrån marken. Hon bara låg där och skakade av gråt och av kyla. Tillslut tog hon sig upp från marken. Hon var kall och blöt, när hon sakta gick hemåt.
Samtidigt som hon gick hem så bestämde hon sig. När hon kom hem så smög hon in på sitt rum, hämtade penna och papper. Hon skrev två brev, ett till varje kille. Hon la breven på sin säg och gick fram till sitt skrivbord.
Hon visste att i ett av facken låg det några rakblad. Hon hittade rakbladen och satte sig på golvet. Hon blundade och drog till. Det gjorde inte ont, men det sved lite. Hon öppnade ögonen och såg att det inte tog djupt. Hon var rädd.
Hon satte rakbladet vid handleden tryckte, sen drog hon. Den här gången gjorde det riktigt ont, men hon grät inte. Hon gjorde det om och om igen. Blodet rann ner från hennes arm, ner på byxorna och sedan ner på golvet. Hon drog en gång till. Nu gjorde det så ont så att hon höll på att skrika av smärta, men hon grät inte. Nu visste hon att det bara behövdes ett drag till sen skulle hon inte klara mer. Hon tryckte rakbladet så hårt mot sin arm och drog så hårt hon kunde. När hon föll död till marken rann det två tårar från hennes ögon. En tår för varje kille.
By: fanch.
En tonårings tankar
Det hade varigt lättare för mig om han inte hade funnits, eller i alla fall om han inte hade älskat mig så mycket. Men jag ska inte ge honom alla skuld. Jag älskar honom minst lika mycket. Men jag älskar en annan också.
Varför ska allt vara så komplicerat ? Vem älskar jag mest ? Vem är den rätte ? Hur ska jag kunna välja ? Hur vet jag att jag väljer rätt ? Vad händer om jag väljer fel ?
Jag kan inte tänka. Jag vet inte vad jag gör, eller vad jag ska göra.
Två killar, en tjej. Bara ett val. Båda två älskar mig. Jag älskar båda två.
Varför ska man egentligen leva när allting känns så skit ? Varför inte bara skita i allt ? Leva eller dö, vad spelar det för roll ?
Med en smäll slog hon snabbt ihop sin dagbok, samtidigt som hennes mamma kom in i rummet. Hennes mamma bara suckade när hon såg dagboken och sa att det var mat. Hon gick ut och satte sig vid matbordet. När hon satt och åt så tänkte hon på vad hon nyss hade skrivit. När hon tänkte på det började hon plötsligt gråta.
Hon sprang bort från bordet, ut ur huset samtidigt som hon hörde hennes mamma ropa på henne. Hon ignorerade hennes mammas röst och fortsatta att springa. Hon sprang och sprang. Plötsligt bara föll hon ihop på marken. Hon varken ville,kunde eller orkade ta sig upp ifrån marken. Hon bara låg där och skakade av gråt och av kyla. Tillslut tog hon sig upp från marken. Hon var kall och blöt, när hon sakta gick hemåt.
Samtidigt som hon gick hem så bestämde hon sig. När hon kom hem så smög hon in på sitt rum, hämtade penna och papper. Hon skrev två brev, ett till varje kille. Hon la breven på sin säg och gick fram till sitt skrivbord.
Hon visste att i ett av facken låg det några rakblad. Hon hittade rakbladen och satte sig på golvet. Hon blundade och drog till. Det gjorde inte ont, men det sved lite. Hon öppnade ögonen och såg att det inte tog djupt. Hon var rädd.
Hon satte rakbladet vid handleden tryckte, sen drog hon. Den här gången gjorde det riktigt ont, men hon grät inte. Hon gjorde det om och om igen. Blodet rann ner från hennes arm, ner på byxorna och sedan ner på golvet. Hon drog en gång till. Nu gjorde det så ont så att hon höll på att skrika av smärta, men hon grät inte. Nu visste hon att det bara behövdes ett drag till sen skulle hon inte klara mer. Hon tryckte rakbladet så hårt mot sin arm och drog så hårt hon kunde. När hon föll död till marken rann det två tårar från hennes ögon. En tår för varje kille.
By: fanch.
Svar till fanch [Gå till post]:
Helt okej. Men jag tycker att du ska skippa sista meningen, man fattar ändå.
Helt okej. Men jag tycker att du ska skippa sista meningen, man fattar ändå.
Tristan är mitt lilla gullefjun,
precis som en fågel är han täkt av dun.
Man kan ta honnom för en kykling om man vill,
men dock vet jag inte om han äter sill.
Vi la lite kattmat på ett fat,
han åtupp alltihopa sen blrv han lat.
Vi kallar honnom Zlatan denna svarta pil,
när man ser honom leka så drar det ett smil.
Han har sina bollar han busar och bär,
men med kompisar har han lite besvär.
Tack och ajö
precis som en fågel är han täkt av dun.
Man kan ta honnom för en kykling om man vill,
men dock vet jag inte om han äter sill.
Vi la lite kattmat på ett fat,
han åtupp alltihopa sen blrv han lat.
Vi kallar honnom Zlatan denna svarta pil,
när man ser honom leka så drar det ett smil.
Han har sina bollar han busar och bär,
men med kompisar har han lite besvär.
Tack och ajö
Jag Pajar alla!
I can dancing on the roses just for you.
I can dancing on the roses just to make you happy.
I can dancing on the roses just for you,
to make you smile and feel lucky.
Even if my feet's are bleeding and I'm crying blood,
why can't you understande that I love you?
I can dancing on the roses just to make you happy.
I can dancing on the roses just for you,
to make you smile and feel lucky.
Even if my feet's are bleeding and I'm crying blood,
why can't you understande that I love you?
Jag Pajar alla!
Forum » Fritid » Dela med dig av dina noveller/dikter
Ansvariga ordningsvakter:
Användare som läser i den här tråden just nu
1 utloggadSkriv ett nytt inlägg
Hej! Innan du skriver om ett potentiellt problem så vill vi påminna dig om att du faktiskt inte är ensam. Du är inte onormal och världen kommer inte att gå under, vi lovar! Så slappna av och gilla livet i några minuter - känns det fortfarande hemskt? Skriv gärna ner dina tankar och frågor, vi älskar att hjälpa just dig!