Jag har en del på lager, jag verkar mer mottaglig för andar eller vad det nu är...
En gång, när jag var kanske 11 år, besökte jag ett gammalt hus tillsammans med min vän och hennes familj.
Deras vänner var nyinflyttade i huset så vi skulle dit för att fika.
Men när vi kör in på uppfarten sköljer en sådan sorgblandad panik över mig, som gör att jag blir halvt paralyserad och knappt vågar gå in.
Känslan går inte att besrkiva mer än så.
Väl inne i huset stannar känslan kvar, det blir dessutom värre och värre under tiden vi är där.
Vi kom dit på dagen och stannade tills det var becksvart ute, tände en brasa i öppna spisen och hade det mysigt.
Eller ja, inte jag, jag satt helt still, helt tyst på en pall och vågade inte röra mig.
Det enda jag vågade var att titta in i elden, för jag visste, VISSTE, att om jag tittar ut genom fönstret kommer
en liten flicka stå där och stirra på mig.Jag var livrädd.
Än idag kan jag tycka att det är konstigt att min rädsla, min förnimmelse i huset, var så pass specifik.
Varför just en liten flicka, varför inte en läskig gammal gubbe eller häxa?
Det fanns ingen anledning till att jag skulle vara paranoid och hitta på att det var en flicka utanför fönstret, jag kände bara närvaron.By the way; När jag kom hem därifrån (ÄNTLIGEN!) så sprang jag till mamma och började gråta. Berättade allt och om flickan.
Mamma ställde frågor om huset; "Såg det ut si och så? Är det huset dit ***har flyttat?"
Sedan berättade hon att en liten
autistisk flicka bodde i grannhuset tidigare, flickan skulle ha börjat på mammas lekis.
Så blev det dock inte för en dag hittades flickan död på tomten, hon hade fastnat i flaggstångssnöret när hon lekte häst och blivit strypt.
Så hemskt...
Jag är smart med Google och snygg med photoshop.