Norrsken
(Latin: Aurora Borealis)
I ett mörkt rum vaknar en flicka mitt i natten. Hon känner sig olustig och tittar med stora ögon runt i rummet, även fast hon aldrig skulle kunna se om någon/något var där.. Med trevande händer försöker flickan tända en liten lampa som hänger ovanför hennes allt för stora säng. När hon hittar den märker hon förskräckt att den inte fungerar. Det finns ingen ström. Plötsligt tar någonting ett fast tag i hennes händer för att sedan försvinna utan att lämna något som helst spår. Ett par paranoida och skrämda språng senare befinner hon sig i köket med en kniv i handen. I köket känns de smutsgula luckorna kalla mot hennes rygg när hon sjunker ner med ryggen mot en av dem. Febrilt söker hon efter någon typ av rörelse i de skuggor som allt kastar men hittar ingenting.
'Ingenting kan inte göra någonting, eller hur?' tänker hon.
'Jo.' viskar något i hennes öra innan allt blir svart.
Jag hade fått ett namn. Jag hade fått ett namn efter hundra år när jag inte längre kunde erinra mig vare sig vad jag hette eller var jag kom från. Aurora Borealis blickade ut mot Åskbergen. Ett roat leende bredde sig över läpparna när jag tänkte på magikerns kamp för sitt liv vars blod färgat mina kläder röda. Ännu en i raden av de oräkneliga varelser jag avrättat i kampen mot regeringen; De Anonyma. Skriken av de dödsdömda marionetterna var som musik i öronen för mig... Jag hade dock inte tid för att bli allt för sentimental så jag förvandlade mig till en flygdrake, en mycket passande form då de är vida kända för deras blodtörstighet.
Efter en lång och kall flygfärd låg Frihetens Borg framför mina havsgröna ögon. Borgen hade varit mitt hem så länge jag kunde minnas och jag hade all avsikt att stanna där.
Det stack till i mitt ormmärke (en symbol för min tillhörighet till Rörelsen) när jag gick in i borgen i form av en älva.
"Jag såg i en spegel att det gick bra denna gång också. Åren är för dig inget hinder märker jag, och för det beundrar jag dig." Sini Kaul, en av mina få vänner retade mig när än han hade möjlighet. Trots att Sini var tvåhundra år äldre än jag använde han ofta min ålder som vanlig förolämpning då jag just firat sitt trehundra-års jubileum som medlem i Rörelsen, ett faktum han ej lät mig glömma. Det fick mig att känna mig gammal varje gång, men det skulle jag aldrig drömma om att visa.
"Med tanke på din ålder är jag förvånad att du kan se spegeln, så det samma." svarade jag med en spydig men ändå vänlig röst.
Vi befann oss i den stora sal som var den mest använda del av borgen och som ofta användes till de mindre hemliga möten och fungerade som en gemensam samlingsplats för de som bodde där.
"Touché." Sinis beräknande blick följde mig när jag gick mot mitt privata rum.
Några dagar senare, då höstens kyla just börjat smyga sig in i alla redan allt för mörka och kalla hjärtan, var det dags för den årliga Ljusfestivalen (ett nästintill ironiskt namn, då detta trots allt är Mörkrets Land).
Det var en tradition att klä ut sig och inte utge sin riktiga identitet för att sedan tävla i vem som kunde gå längst utan att bli avslöjad.
Meningen med detta evenemang var att utmärka den dag för 400 år sedan då Xoda övertogs av den osynliga rörelsen endast kända som De Anonyma. Bland alla de varelser som levde i landet var mer än hälften kritiska till denna terroristiska styrelse, men inte alla vågade skylta med detta av rädsla för den bestraffning som kunde följa.
Just denna dag, trots den egentliga orsaken, verkade folket ändå lyckligare på något underligt sätt. I vinden fladdrade röd-svarta flaggor och det doftade av en blandning av alla möjliga färger (i Xoda doftar färger olika). Jag, som bytt form till vampyr gav alla så likgiltiga blickar jag kunde, vilket verkade fungera bra eftersom jag efter fyra timmar fortfarande inte identifierats. Enligt mig är det nog en aning fusk att jag kan ändra form, men det är nästintill endast formändrare kvar vid det här laget, så jag var inte ensam. Alla upptäckta gick runt med ett märke i ansiktet som försvann så fort en vinnare utsetts, och alla gick runt som en surrande skock med varelser av olika arter runt det stora området utanför Den Osynliga Staden där festivalen hölls varje år.
I min ögonvrå uppfattade jag en mörk skugga, som vid närmare betraktelse var någon i en svart-röd rock. Jag tänkte att det kanske var Sini och bestämde mig för att försvinna i massan för att sedan följa efter honom. Ögonblick senare hade jag förvandlat mig till en av De Gröna (små varelser som ofta var bosatta i skogen) och lämnat en förvirrad möjligtvis Sini Kaul efter mig.
Mina misstankar blev bekräftade efter att jag sett ormmärket på hans högra handled och att han bytt form till sin favorit: en nattalv med en hudton som skiftade mot lila och luktade mystik, hår som formade nattsvarta lockar runt ett perfekt format ansikte. Man skulle kunna kalla honom vacker.
I nästa stund är han borta. På den plats han stod ståtlig sekunden innan fanns det inget kvar förutom jord.
Genom mina tankar hörde jag en svag viskning; ”Till vilket pris som helst, kommer du ihåg?”
Booom.
Ett dunder hörs och det största tältet exploderade.
Ett skrämmande lugn hade lagt sig över mig på vägen till Frihetens Borg. Ett lugn som inte borde finnas där. Jag borde känna någonting nu, någonting utom lugn. Djupt inom mig visste jag att Sini dog för det han kämpade för, och han skulle aldrig låta sig övertalas att inte självmordsbomba tältet.
”... Äntligen har det vi jobbat för så länge slutförts! Landet Xoda är fritt igen!”
En av Rörelsens grundare, Idtek Iantada, tittade på mig med en förvånad blick när jag kom in genom porten till stora salen.
”Åh, Aurora! Vi trodde att du omkommit i explosionen..”
Just när jag skulle öppna munnen för att svara den gamle mannen kom till min oerhörda förvåning Sini in. Min mun bara fortsatte gapa. Hans också, när han såg mig.
'Är inte h*n död?' frågade jag och han oss själva. Sini hade alltså inte bombat tältet, vilket betydde att han hade menat mig när han tanke-viskade. Han trodde att jag skulle dö i explosionen, och han hade velat det.
”Idtek, jag måste få tala med dig i enrum.” sa jag med sammanbitet och konstlat lugn.
Vi gick mot ett närliggande rum och Sini följde till min stora förskräckelse efter.
”Sini Kaul är en förrädare!” utbrast jag. ”Han försökte mörda mig med explosionen!”
Innan jag visste ordet av hade Sini slagit mig i bakhuvudet. Jag låg ner och såg Idtek titta på mig med avsmak medan jag flöt iväg in i mörkret.
Timmar, minuter, dagar, vad vet jag senare, vaknade jag. Den gamle mannen och den relativt unge i sin favoritform tittade på mig från andra sidan av ett bord.
”Du kommer finna att det är omöjligt att fly. Du är fjättrad med svarta kedjor.” Det svarta gav ifrån sig en unken och metallisk lukt från kedjorna som höll mig på plats inkapabel att röra en fena. Dessa hade förutom dess obrytbarhet också effekten att ingen typ av magi kunde utföras av varelsen som kedjats, så jag kunde därför inte byta form.
”Du kanske undrar vad som hänt, och var bara lugn. Du, kära norrsken, ska få veta det, då vi tycker att det är allt för njutningsfullt att se dig plågas för att låta det vara.
Först och främst; hur trodde du att De Anonyma klarat sig så här pass länge? Vi, Rörelsen, är De Anonyma. Det finns inget bättre sätt att försäkra sin vinst som att vara både de goda och de onda. Vilka de goda och vilka de onda är får du själv avgöra.
Vi är de egentliga Ljusfestivalsvinnarna. Vi har spelat det spelet i över 400 år, och du kommer inte vara den att bryta rekordet. För att besvara den fråga som förmodligen dansar omkring i ditt lilla huvud där kan jag säga så här: du började bli för van. Du skulle snart börja rota i oss för mycket och eventuellt hitta något som vi inte vill att du ska, så vi var tvungna att lösa det problem som hela din existens utgör.
Men, nu, eftersom du redan är här, så har vi en annan metod. Du ska låsas in i en tom cell i hur många år det än krävs för att radera ditt minne och därmed kunna återanvändas... Du kommer vara fast i denna cirkel tills tidernas slut, du kommer uppleva samma saker dag in och dag ut, och till slut är du som en mekanisk docka programmerad att tjäna De Anonyma.”
Jag blev brutalt inkastad i en cell.
”Åh, en sak till du kan tänka på innan vi låser dörren; alla de varelser du dödat var frihetskämpar.”
En blixtrande och förödande tomhet trubbade av mina tankar.
Jag tänkte på de jag dödat. Jag kände skuld.
Svart, hjärtskärande, oförlåtande skuld.
Nu när jag tänker tillbaka på allt från det inofficiella kriget mellan regering och frihetskämpar till den korta tiden jag spenderade i min cell innan jag bet av min egen tunga, känns det underligt.
Underligare ännu är var jag hamnade när jag dog.
Jag kom hem till platsen jag drömt om så många gånger, till den ännu mer kaotiska världen, med ännu fler problem. Men, det var hemma.
Så nu sitter jag här, och har nyss skrivit ner en bråkdel av mitt allt för långa liv. Trots att jag för världen kan betraktas som ung har jag levt längre än någon.
Här sitter jag, hundratals år gammal, framför en patetisk skärm och lyssnar på ett patetiskt band som kallas för Slipknot i en patetisk värld med ännu mer patetiska människor i den, och känner mig ovanligt... nöjd.
Allt kanske i själva verket är väldigt allvarligt.
