Jag har enda sedan jag var en mycket liten parvel varit en ond varelse. Redan födelsen var utformad för att tillfoga så stor smärta för modern och så mycket jobb för sköterskorna som möjligt. Min utveckling fortsatte i den riktningen, med tänder som bet bröstet som födde mig och en förmåga att avlägsna kroppsvätskor vid olägligast möjliga tillfälle. När jag sedan blev äldre gick det knappast en dag utan att jag slog mina syskon, stal godis från yngre barn och sparkade gamla tanter på smalbenen. Tonåren fortsatte med våld, vandalism och få julklappar. Jag slog småbarn, stal godis från babyar och drev min ömma moder till tårar så gott som varenda dag. Kort sagt, jag var lycklig. Men något har hänt.
Om jag möter ett litet barn på staden grips jag inte längre av en obetvinglig lust att sparka fanskapet i ansiktet, istället får jag en önskan att lyfta upp den lilla ängeln och krama den tills den uppfylls så av kärlek till mig att den aldrig kommer att kunna glömma bort mig. Jag skänker pengar till välgörenhet, hjälper till med hushållssysslor och utför volontärarbete för Röda Korset. Och värst av allt: jag tycker om det! Jag njuter av det så till den grad att jag är rädd för att om de växer mer kommer jag att få orgasm vid blotta tanken på att skänka pengar till en fattig. Lyckligtvis är dessa känslor ännu inte starkare än min viljekraft, och jag äger ännu förmågan att stå emot dem, men de växer för varje dag.
Så nu frågar jag er, kära Hamsterpajare! Vad beror dessa förhatliga snällhetskänslor på, och vad kan jag göra för att bli av med dem? Jag har själv två hypoteser, men för att inte färga ert oberoende tänkande lägger jag det innanför spoilrar, och ber er att författa era teorier innan ni läser dem.
Hypotes 1:
Visa spoiler
Pepparkakor. I alla tider har dessa små, underbart goda kakor sagts framkalla vänlighet hos alla som inmundigar dem. Även den oraffinerade degen måste väl antas ha liknande effekter? Och så här i juletider har jag förtärt en icke föraktlig mängd av denna guds gåva till gastronomerna. Om detta är fallet, om min förkastliga godhet beror på detta, återstår några frågor; Kommer jag att förbli så här, eller kommer effekterna att försvinna om jag slutar att konsumera pepparkaksdeg? Om inte, finns det något annat sätt att bli av med det?
Hypotes 2:
Visa spoiler
Uppfostran. Om det är som jag befarar har alla dessa normer och värden min mor och övriga släktingar under hela min uppväxt prackat på mig slutligen hunnit ikapp. Om så är fallet, vad beror det på? Varför angriper dessa känslor mig nu, när jag har lyckats undvika dem i resten av mitt liv? Och om det beror på detta, hur ska jag bära mig åt för att bli av med det? Finns det något sätt att göra sig av med sin uppfostran, eller kommer dessa känslor för evigt växa tills jag inte ens kan tänka tanken att piratkopiera en låt utan att gripas av frossa och kramper?
Hjälp uppskattas.
