Det var väldigt kallt och mörkt. Tárwen vaknade av att vargen ylade ut i natten. Hon tittade till sina vänner som sov bredvid henne. Hon hade svårt att somna om när hon tänkte på varför hon hade påbörjat den här resan. Hon minns som om det var igår som den onde trollkarlen Ardlam hade plågat och mördat hennes föräldrar framför hennes barnaögon. Hon slöt sina ögon och sedan tog hon ett skutt in till drömmarnas land där hon varade tills nästa dag.
Gonvaiel var redan vaken och hade fixat frukost när Tárwen vaknade, men Inrahiniel sov fortfarande. De väckte Inrahiniel och fortsatte gå mot trollkarlens slott.
De hade hunnit gå några få hundra meter när de hörde någon som blåste i ett horn. De gömde sig bakom några buskar och väntade, efter några få minuter kom det fem stycken rövare på hästar. Rövarna steg av sina hästar och kollade området, när en av rövarna spänner sin pilbåge hoppar Inrahiniel fram och hugger huvudet av den närmaste rövaren, hon parerar tre slag och skär upp magen på rövaren som hade spänt sin båge. De tre rövarna som fortfarande var vid liv försökte fly, men de kom inte långt för Tárwen, Gonvaiel och Inrahiniel hade avfyrat varsin pil och och träffat rövarna i bakhuvudet. När de fallit av sina hästar så ropade Gonvaiel något på alviska och en liten stund senare så kom hästarna springandes emot dem.
”Nu slipper vi gå” sade Gonvaiel.
Nu hade de ridit flera mil och det var nästan mörkt ute när de till sin förvåning skådade ett massivt fiende läger med minst 350 man, och enda sättet att komma förbi var att smyga sig genom det, men frågan var om de skulle göra det nu inatt eller nästa natt? För nu var de ju så trötta. De samtalade en stund och kom fram till att de smyger sig genom lägret imorgon kväll, då har de tid att förbereda sig.
Nu var det dags att smyga sig in i lägret, de döljde sina alviska ansikten med mörka sjalar och de bar nattsvarta kläder och snabb som leoparden och mjuk som skuggan for de iväg emot lägret.
Vid ingången stod det en stor kraftig man med röd rusting och svarta flammor, det var Ardlams armé. Tárwen smög försiktigt fram och knäckte nacken på vakten, de tre smög sig bakom ett stort tällt och tittade vart de nu skulle ta vägen. Det fanns ett stort tält ca femtio meter -
- syd-ost om deras nuvarande position, men det krångliga med det hela var att det fanns ett vakttorn. Inrahiniel tog fram en genomskinlig diamantliknande sak som fungerar ungefär som en kikare. Han tittade på vakttornet och räknade ut att om exakt tre minuter hade de trettio sekunder på sig att ta sig till andra sidan. De tog sats och sprang mjukt som skuggor över till andra sidan. De stannade en stund för att kolla så ingen såg eller hörde dem.
PTFO!
