Utan tvekan kan jag säga att det finns fler än du någonsin kan föreställa en som skulle sakna dig, bära sorgen och minnet som ett blödande sår som pumpar ut deras blod för vart steg de tar, människor som kommer att drivas till överilat handlande p.g.a saknaden.
Tonåringar är vi alla/har vi alla varit, och jag vågar påstå att det inte har funnits en enda tonåring som inte åtminstone en gång övervägt självmord. Just då föresvävar tanken en som vettig och befriande, men den är trots allt bara en
permanent lösning på ett
tillfälligt problem.
Jag föreslår att du talar med din lokale skolkurator. Våga inte begå självmord, hur jävligt allt än känns. Alla du känner eller känner till, och som i sin tur känner dig eller känner till dig älskar dig just som du är, och alla dessa skulle bli förkrossade om du försvann ur deras liv - för alltid.
Tro mig. Det är inte värt det. Oavsett hur mycket hjärnans kemi som eventuellt påverkar detta och ger bränsle åt dessa tankar, så är det inte värt det.
För att också nämna självförtroendet: Alla har självförtroende. Det finns inget i hela världen som kan stoppa dig som dig själv, absolut inget som kan motstå den som känner sitt eget värde.
Och där kommer kärnfrågan fram igen: Jag finner mitt självförtroende i vänner, de människor som känner mig bättre än jag själv, som jag lägger mitt liv i händerna på. När du väl ser dig om och upptäcker vilka som är riktiga vänner kommer du också att vinna självförtroende i dig själv.
Upptäck de runtom dig som älskar dig, som vill ha kvar dig, som vill ha dig hos dem, familj och vänner, riktiga, nära vänner. Se dem och föreställ dig deras reaktion om du dog för dem.
Även om du föreställer dig någon som hjärtligt avskyr dig, så kan du med nittionio procents säkerhet inte föreställa dig att den personen vill att du dör heller. Ingen vill att du ska försvinna och dö.
Jag hoppas att mina ord har lugnat självmordsimpulserna. Min gästbok är självfallet öppen.
MVH,
Temperance.
Älska dig själv.
På färjan...