Här är en jag skrivit, kritisera gärna. Hoppas ni tar er tid att orka läsa ;)
Jag hörde hennes röst bakom mig och vände mig om, hennes ansikte gav som alltid det välkomnande intryck med ett par hjärtformade bruna ögon, samt långt blont hår uppsatt i en tofs. Jag kände mig tillmötesgående och varm inombords när jag såg hon närma sig, men något var annorlunda denna eftermiddag, väldigt annorlunda. Hon avbröt genast sin varma leende.
- Kan jag komma över senare? Fråga hon, och hennes röst började darra en aning. Hennes blond ljuvliga hår lös upp den gråa och trista bakgrunden, samtidigt som hennes hjärtformande ögon formade det perfekta ansiktet, hon var allt jag kunde önska mig. Jag stelna till en aning, och kände en viss panik sprida sig inom mig. En sådan känsla hade jag aldrig upplevt. Hon tog min tystnad som ett ja.
- Bra, sa hon och lös upp i ett leende, men det var annorlunda, mycket annorlunda. Hon kändes kall och orolig, och osäker som jag aldrig hade sett henne för.
- Det är viktigt, tillade hon samtidigt som jag stelna till och förmådde inte att säga något.
Jag kände med ett ryck att denna eftermiddag inte skulle bli vilken eftermiddag som helst.
Nu kunde jag avspegla tårar i hennes perfekta kinder för att sedan rinna ner i hennes välordnade och ljuvliga hår för att försvinna i intet. Hon knöt ihop händerna samlade sig för att sedan ta ett fast grepp om mina händer återigen. Hon lyfte långsamt men alvarligt ansiktet från köksbordet.
- Det är slut, med oss, sa hon samtidigt som tårarna började forsa ner för kinderna och hon kämpa för att hålla sig uppe. Tårarna fortsatte att forsa ner för kinderna, precis som mitt hjärta, men den här gången var det annorlunda. Det föll och föll men nåde aldrig marken, det ända som fanns kvar var tomhet, kall och outhärdlig tomhet. Jag var i en mardröm där jag föll och föll men det fanns ingenting kvar där nere. När den väll har uppenbarat sig att det aldrig finns något slut, förlitar man sig på att man ska vakna, men det händer aldrig och det kommer aldrig att hända heller, man är fast. När man vänder sig om så finns det bara tomhet kvar, man har ingenting kvar.
Jag uppfattade ingenting av omgivningen, men mitt undermedvetna sa mig att den som en gång jag var älskad av, den som jag en gång kunde ha tillit till, eller den som jag fortfarande skulle älska mer än alla levande varelser, nyss hade lämnat mig, hon hade lämnar min själ. Jag var tom, jag hade ingenting kvar. Hon hade tagit mitt liv.
Allt var över. Tiden stod still, fast ändå inte. Dagarna gick, fast det kändes som om dom stod stilla. Allt stod stilla, precis allt. Jag var känslolös. Allt jag hade haft hade tagits ifrån mig, mitt eget liv brydde jag mig inte om längre, utan något mycket mer värdefullare. Naturen var mitt liv nu, där kunde jag fly från smärtan och hopplösheten. Smärtan var ändå en befrielse för mig, jag kunde känna att jag levde. Fast när jag hade upplevt lycka försvann det genast i tomma intet som den aldrig hade varit här. Det ända som höll mig vid liv var hon, tanken på hon och minnena. Dom skulle aldrig försvinna inom mig, de fanns där. I naturen kunde jag uppleva nya saker som jag aldrig hade varit medveten om förut att det fanns där ute, där kunde jag känna mig mänsklig. Jag hade aldrig lagt märke till hur vacker det var där ute. Nätterna var värst, då sögs varje liten lycka inom mig ut återigen, om och om igen. Jag försöka leva på minnena, men det skulle aldrig hålla. Det förstod jag från första början. Jag älskade hon mer än jag älskade något annat, men min kärlek var förgäves. Allt som skulle finnas kvar inom mig var kärleken till henne,som hade gett sig iväg för aldrig återvända, och hon som en gång hade varit min. Jag förstod inte på den tiden min kärlek till henne, hon skulle aldrig förstå, eller det skulle hon inte vara tvungen att göra heller. Allt som skulle finnas kvar av mig var minnena, minnena utav mig. Tiden var inne, inne för att avsluta mitt liv. Jag skulle lämna denna jord, för alltid. Jag skulle komma till en bättre plats, där man varken kan bli sviken eller förälskad. Jag förstod inte hur mycket hon betydde för mig, jag förstod ingenting förs en nu, nu när det var över. Jag skulle aldrig bli den människa jag än gång varit, stark och lycklig. Jag skulle aldrig kunna se mig själv i spegeln igen, aldrig någonsin. Jag skulle avsluta mitt liv, för evigt. Alla skulle få se, se vem jag var. Dom skulle få plågas, plågas som jag hade gjort, plågas på ett sätt som de aldrig skulle kunna föreställa sig. Alla skulle dö.
Jag hörde hur klockan slog, tiden var inne. Inne för hämnd. Jag kände hur mina sinnen genast blev skarpare, kände adrenalinet pumpas ut genom mig. Jag uppfattade allt av omgivningen, inget kunde gå fel. Jag befann mig i gymnastiksalen, på skolballen, klockan var 23:30. Det var perfekt, allt var perfekt. Alla skulle dö inatt, precis som jag redan hade upplevt, fast mycket värre. Jag kände på innefickan, de låg kvar där. Jag kände mig mänsklig för första gången på länge. Jag kolla mig om, alla var där. Jag kände hur mina sinnen återigen blev skarpare än de varit på länge, jag kände alla blickar i ryggen, alla tankar och allt hat. Bålen var på väg in, bålen som skulle dra långsamt och plågsamt ut allas liv, precis som jag hade fått uppleva. Jag hade blivit sviken och förintad av den person jag gillar mest av alla levande varelser. Nu var bålen på plats, plats för förintelsen. Jag vände mig om, stängde dörren mot gympasalen efter mig, reglade dörren. Sedan var allt över.
Jag hade återvänt till mitt rum, redo för att avsluta mitt liv långsamt och i min egen stillhet. Jag kände på fickan, de var kvar. Jag läste på omslaget: Rohypnol stod det med stora bokstäver. De var ett dussintal kvar, ägnade för mig, tiden var inne för att avsluta mitt liv. Jag svalde de tillsammans med alkohol. Jag kände hur min kropp successivt började domna bort, kroppsdel för kroppsdel.
Sen blev allting svart.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
