Svar till Casshi [
Gå till post]:
"Vad är meningen med att kämpa för all kunskap osv om man bara kommer kunna använda dom bara typ 80 år.. Varför dör en del tidigare och varför dör en del väldigt sent."
Det jag skulle vilja säga till dig är att du måste sluta söka svaret på "varför". Ett "varför" förutsätter att det finns en plan och om det ska finnas en plan måste det även finnas en planerare vilket du inte nämner att du tror på.
Jag ser på livet från en liten annorlunda perspektiv. Jag vill senare i livet jobba med vetenskap och med det kommer något större.
Carl Sagan sa något otroligt bra när han sa "Science is a collaborative enterprise spanning the generations. We remember those who prepared the way - seeing for them also"
Jag personligen kanske aldrig kommer göra några stora, banbrytande, upptäckter men det jag gör är att jag bär en fackla vidare och på så sätt känner jag att jag inte behöver leva en evighet för att få ut något av mitt liv.
Dessutom vet jag att livet inte slutar med mig. Från den allra första livsformen som fanns och till allt annat levande (mig, dig, träden - allt) går en obruten tråd som gör att allt liv hänger ihop. Inte bara på låtsas utan på riktigt. Fundera en stund på det. Vi kan, om man går bakåt i tiden hitta länken som gör oss två släkt och går vi längre tillbaks hittar vi länken som förbinder oss med gräset.
Alla partiklar som bygger upp mig och allt vi idag kan se skapades i de allra första stjärnorna. Vi är alltså en del av universum. Vi är inte separerade från stjärnorna och annat potentiellt liv där ute i kosmos. Vi kommer alla från samma plats. Vi delar samma ursprung.
Allt detta får mig att känna mig väldigt stor. Vi är alla en del i det stora.
Men så fort vi frågar varför något sker (den korrekta frågan att ställa är hur något sker) så förminskar vi oss själva. Vi underkastar oss någon form av påhittad övre makt.
"Vart kommer man senare?"
Naturligtvis kan ingen svara på den frågan. Men det betyder inte att oddsen för ett liv efter döden är 50-50. Ingen kan motbevisa magiska flodhästar men ingen tror ju allvarligt på att dessa finns.
Vad man vet är att all materia kommer till nytta någon annanstans. När vi dör försvinner materian från oss och hjälper till att bygga upp nya saker. Vi kommer alltså aldrig försvinna om man med "vi" syftar på det vi är uppbyggda utav.
"Jag hoppas på reinkarnation, jag tror även att vi inte förblir döda och vid omedvetande. Det hoppas jag på. Annars skulle det inte gå för mig att hålla något som helst hopp uppe.."
Här kommer det klassiska önskandet in. :) Vi vill inte bara sluta existera. Det känns lite läskigt att alla våra minnen bara ska försvinna och att vi i vår tur bara ska bli ett minne. Men det hela hänger på att vi tänker på det som levande varelser.
Vi upplever något som kan liknas vid att vara döda rätt så ofta. Varje morgon när man vaknar och inte kan komma ihåg att man drömt något så tänker man ju inte på det något nämnvärt. Och hade man dött där hade man inte märk någon skillnad. Man hade bara aldrig vaknat vilket kan upplevas som ledsamt eller till och med skrämmande när man tänker på det men just då hade man ju inte varit medveten om det.
"Men att själen lever vidare i olika kroppar och föds i nya barn osv.."
Jag förstår precis vad du menar även om jag inte tänker likadant. Minnen är inte nödvändigt så länge som vi får tillbaks vårt upplevelse av "jaget". Det som är du och det som upplever allt under livet. Men skulle du verkligen märka någon skillnad? Går du idag runt och hoppas på att någon innan dig hade ditt "jag" och hade det gjort någon skillnad i ditt liv om någon inte haft det?
Jag hoppas att mitt svar räcker till för att skapa någon form av eftertanke och för att ge något meningsfullt tillfört till diskussionen :)
Autentiska liv till salu.
