"Detta hände förra sommaren, när jag fortfarande hade någon att älska, någon att bli älskad av.
Varje natt drömmer jag om det hemska som hände och jag vet att jag kommer antagligen drömma samma sak resten av mitt liv…
Det var juli, solens strålar smekte de halvnakna kropparna på stranden. Alla njöt, de visste inte vad som skulle inträffa. De visste inte att en flicka skulle dödas, att en pojke skulle skrika och gråta med brustet hjärta.
De visste inte då, de njöt av solens värme.
Morgonen, den 4:e juli var allt lugnt. Klockan var 12.07 när jag ringde Sofie, hon sa att jag skulle komma förbi hemma hos henne så skulle vi tillsammans gå till stranden. Jag tog mina badkläder, lite fika och något att dricka och la ner i en påse och sedan gick jag till Sofie.
Under den tiden det tog för mig att gå hem till henne tänkte jag hela tiden på hur mycket jag älskade henne. Jag hade älskat henne ända sedan första gången vi träffades. Året var 2007, den 13 februari klockan 15.23.
Väl hemma hos Sofie fick jag vänta lite på att hon skulle bli klar, tjejer ni vet, alltid ska de göra sig fina innan de lämnar huset. Jag pratade lite med Sofies pappa, Gustav, om allt mellan himmel och jord. Det hände ofta att jag pratade med honom i väntan på Sofie.
Nu var Sofie äntligen färdig. Hon tog sina badkläder och vi gick ut på gatan, hand i hand mot stranden. Då visste vi ännu inte vad som skulle hända, vi var två lyckliga tonåringar på väg mot stranden. Jag önskar att tiden stått stilla innan den 4:e juli.
På stranden låg tjejerna halvnakna och lät solens strålar leka med deras kroppar, medan barnen lekte i vattnet. De vuxna satt vid bänkarna med sitt kaffe och pratade om allt möjligt.
Yngre killar spanade in de äldre tjejerna som låg där på stranden och glödde.
Vi kom fram till stranden när klockan var 12.53, solen lyste fortfarande starkt. Inte ett moln på himlen. Det kändes som om denna dag aldrig skulle ta slut. Vi hittade en bra plats på stranden, sanden brände under fötterna där vi gick. Solen stekte och man kunde se hur svetten rann i pannan på de som befann sig på stranden.
När klockan blivit 13.26 bestämde vi oss för att ta en liten simtur, känna på vattnet och leva för dagen. Vi sprang ut i vattnet skrattande och nöjda med livet. Vi önskade båda två att tiden skulle stanna men vi visste att det var omöjligt. Det som skulle hända stannar i mitt sinne för alltid…
Vi simmade bredvid varandra under ungefär 10 minuter, kanske en kvart. Sedan gick vi upp på stranden och la oss på våra handdukar i sanden och lät solen sakta torka vår fuktiga hud. Jag la mig på sidan och bara tittade på Sofie. Jag har aldrig sett något vackrare än henne och kommer aldrig göra det heller.
Vi pratade lite där vi låg på handdukarna och sakta torkade i solskenet. Jag minns att jag tyckte att livet inte kunde vara bättre. Jag önskar att den tiden fanns kvar men jag vet att den finns bara i mitt minne. Jag kommer aldrig bli lika lycklig som jag var den tiden då jag hade Sofie. Jag kommer aldrig mer uppleva något så underbart som hennes kyssar.
Klockan närmade sig fyra och jag tänkte att det kanske började bli dags att dra sig hemåt. Jag pratade lite med Sofie om det och hon tyckte det också. Vi plockade ihop våra grejer och började sakta gå hemåt. Vi pratade och skrattade där vi gick på vägen hand i hand.
Det var då det hände. En svart Mercedes dök upp från ingenstans i hög hastighet. Föraren tappade kontrollen över bilen och bilen träffade oss båda. När jag hade återfått medvetandet kröp jag bort till Sofie. Mitt vänstra ben, 2 revben och en arm var brutet.
Sofie låg i gräset bredvid vägen och jag såg sår i ansiktet, blod som rann nerför pannan och kinden. Hon rörde sig inte. Jag kände på henne, ingen puls. Hon andades inte. Hon var död. Död. Jag har aldrig gråtit lika mycket i hela mitt liv som jag gjorde vid Sofies sida.
Bilen hade stoppats av ett träd lite längre ner för vägen. Folk kom springande från stranden när de hörde kraschen. Först sprang de till bilen men när de fick syn på mig kom de springande till mig och Sofie. Någon hade förstånd nog att ringa efter ambulans som anlände efter ungefär tio minuter.
När sjukvårdarna kom satt jag fortfarande vid Sofie och grät, tårarna var slut men jag grät ändå. Jag ville bara dö jag med. Jag ville bara dö så jag kunde vara med Sofie men sjukvårdarna drog bort mig från hennes livlösa kropp. Jag ville inte lämna henne, men jag kunde inget göra. Jag ville bara krama henne en sista gång, hålla hennes hand, kyssa hennes läppar. Men det var omöjligt. Hon var borta för alltid.
Jag låg på sjukhus i flera veckor. Jag kunde inte glömma Sofie. Jag kunde inte tänka på annat än hennes livlösa kropp. Hennes sår i ansiktet, hennes vackra ögon där livslågan hade slocknat. Jag kunde inte glömma. Allt påminner mig om henne.
Nu sitter jag här, nästan ett år senare. Jag har drömt om Sofie varje natt sen det hemska hände. Jag har gråtit mig till sömns och önskat att allt bara var en mardröm jag skulle vakna upp ur men jag vet att det är verkligt. Jag vill bara vara vid hennes sida en gång till, för alltid. Hålla hennes hand, kyssa hennes läppar, men jag vet att det är bara en dröm som aldrig kommer bli sann.
Jag kan inte sluta tänka på henne. Jag älskar henne fortfarande, hon finns i mitt hjärta och mitt sinne för alltid. Jag avgudade henne, jag ville vara med henne för alltid, aldrig lämna henne. Jag tröstade gråt, delade skratt. Delade sorgen och fanns där för henne liksom hon fanns där för mig alltid. Nu är allt borta. Inget finns kvar, endast minnen av en fantastisk kärlek som jag trodde skulle finnas för alltid.
Hon var mitt allt, min vän, min ledstjärna och min klippa. Nu har jag inget kvar. Inget värt att leva för finns kvar. Hon är borta för alltid, jag vet det men jag vill hoppas att hon kommer tillbaka. Jag vill bara vara med henne för alltid, Sofie som jag älskade över allt annat. Hon var det enda jag hade och ville ha.
Jag skulle göra allt för att få se henne en sista gång men det går inte. Jag har bett till Gud varje kväll att Han ska låta mig vara med henne en sista gång, men jag kommer aldrig få återse min älskade. I himlen någon gång kanske men nu är hon borta, förlorad, försvunnen precis som kärleken som fanns mellan oss.
Jag kommer aldrig glömma henne. Sofie, som jag älskade mer än livet, är borta, för alltid förlorad. Hon finns med mig varje dag, jag ser henne överallt men ingen kan någonsin ge tillbaka det Döden tog. Jag hoppas att jag en dag får återse min älskade Sofie, i himlen. Där vi kan vara tillsammans för alltid, utan att någon kan ta henne ifrån mig.
Ingen kan älska någon mer än vad jag älskade Sofie och jag älskar henne fortfarande. Min kärlek till henne kommer aldrig svalna, aldrig kommer den dö. Jag vill inte vänta längre, jag vill bara dö så jag får återse Sofie. Jag vill bara berätta för henne en sista gång hur mycket jag älskar henne.
Under de år vi var tillsammans, Sofie och jag, gjorde vi allt man kan tänka sig, men ändå hann jag aldrig riktigt berätta att hon var mitt allt, det enda jag levde för. Nu är det för sent. För sent att göra något åt. Jag vill bara sitta bredvid henne, hålla om henne och viska ”Jag älskar dig” i hennes öra en sista gång. Jag kommer aldrig mer få se henne, aldrig mer få känna henne i min famn, aldrig mer kyssa henne eller höra hennes röst igen. Aldrig.
Allt är slut, inget finns kvar."
Kritik? ;)
Remember me for what I am..
