Sitter i en oerhört jobbig situation och vet inte alls vad jag ska göra. Här kommer bakgrunden till allt:
Allt började för två veckor sen. Då började den två veckor långa forskarskolan och jag hamnade i samma grupp som Henne. Kände direkt något speciellt, och vid slutet av första dagen så visste jag att jag höll på att bli kär. Andra dagen passerade och jag blev mer och mer förälskad, det gjorde även dag tre och jag var då ständigt hög av hennes närvaro.
På torsdagen gick allt åt helvete. Vi två satt och pratade om allt mellan himmel och jord och jag fick veta att hon har en pojkvän sedan drygt två år tillbaka(vi är 18).
Helgen kom och jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Jag tänkte ständigt på den gångna veckan. Vad som hänt, vad som sagts, vad som skulle kunna hända. Jag kunde knappt äta eller sova.
Nästa måndag blandades kärlekskänslorna och funderingrna med en växande ångest. Jag skulle snart sluta träffa Henne, forskningskolans sista dag var på torsdag. Ångesten växte i takt med att dagarna gick, och tillslut var sista dagen där.
På torsdagen, när projekten redovisats och skolan slutat var det planerat att vår grupp skulle dra och spela beachvolley som avslutningsgrej, och så blev det. Alla vi spelade som krattor och trots att jag lätt blir frustrerad av sånt så var de där timmarna bland de bästa i mitt liv, jag tänkte inte speciellt så mycket på verkligheten, utan njöt bara av stunden.
Efter att ha sagt adjö till Henne för sista gången klipptes mina vingar och det blev midsommarhelg tillslut. Hela helgen har jag tänkt ''Tänk om''. Tänk om hon känner likadant men inte vågar sätta sitt långa förhållande på spel. Tänk om hon inte alls känner som mig. Tänk om jag missat något(jag är kass på att uppfatta signaler). Tänk om jag aldrig glömmer henne(har aldrig varit så här kär). Tänk om. Tänk om.
Den här helgen har jag alltså knappt heller kunna äta eller sova.
Allt ledde till att jag blev desperat. Jag har en ledig vecka innan jag börjar sommarjobba och jag vill inte spendera den på det här viset. Jag kände att jag måste lösa detta och kom på en ide, som då kändes bra.
Jag skickade ett SMS till Henne:
''Hej
Känner att jag måste prata med dig, bara dig, om en sak. Har du tid att ta en fika nånstans runt *stadsdelen där hon bor* i veckan?
/*mitt namn* ''
Jag tänkte helt enkelt att jag berättar för henne hur jag känner och antagligen så krossas mitt hjärta och jag kan börja läka.
Svaret kom efter bara nån minut:(kl 23.30 inatt)
''Jo det skulle vi kunna göra. Är dock bortrest för för tilfället men kommer hem senast på torsdag. Vad vill du prata om?''
''Vad vill du prata om?'' Jag fick kväljningar när jag läste det. Jag har varit kär som ett fån i henne i två veckor och bara tagit förgivet tills nu att hon skulle märka något åtminstone, att hon skulle misstänka nått, det är väl uppenbart vad jag skulle vilja prata om för sorts sak?
Tänk om hon inte märkt nått. Tänk om det kommer som en chock. Jag kan i alla fall inte skriva vad jag känner på SMS, vad hon än svarar på SMS så kommer jag inte kunna läka, jag måste prata med henne ansikte mot ansikte.
Jag har nu suttit i fyra timmar och tänkt på vad i helvete jag ska göra/svara. Innerst inne vill jag bara ha henne, men jag förstår att det antagligen aldrig kommer hända. Jag vill åtminstone kunna fortsätta med mitt liv och bara glömma henne.
Vad ska jag göra/svara? Mycket tacksam för svar.
PS. Har nyss läst igenom allt jag skrivit och det ser ut som att jag liksom träder fram och chockar henne med mina känslor, jag tror verkligen inte, och har aldrig trott, att det är så. Jag har alltid haft en ärlig känsla att hon liksom är lite småkär åtminstone DS.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!