Vi börjar med en titt på det förflutna. De flesta är i dag överens om att universum uppstod för ungefär 13,7 miljarder år sedan, utan att någon vet riktigt hur eller varför. 13,7 miljarder år. Det är väldigt lång tid. Så lång att det är svårt att sätta det i ett sammanhang och riktigt förstå hur länge det faktiskt är, men vi gör ett försök:
"13,7 miljarder år är så lång tid att det får tiden som passerar när man sitter och väntar på att få öppna julklapparna att verka flyga förbi. Din farfars långa historier om sina dagar som skogsarbetare verkar vara över på nolltid och det skulle kännas som du aldrig behövde vänta på något alls om du satte det i perspektiv till 13,7 miljarder år."
Alltså: För väldigt länge sedan fanns det ingenting, men sedan började saker hända. Kort sagt gick det väldigt lång tid, sedan fanns det saker. Inte särskilt mycket roligt utan typ stoft och gas och annat som är ganska tråkigt, men väldigt bra att ha. Sedan gick det lite längre tid, och för ungefär 4,54 miljarder år sedan (som också är en otroligt lång tid) bildades den planet vi kallar Jorden.
Till en början var ytan mest smältande och glödande på grund av värmen, men efter ett tag blev det såpass kallt att vatten kunde samlas i atmosfären, och när det blev så mycket att det började regna stelnade ytan och blev till en fast skorpa. På denna skorpa samlades sedan kondenserat vatten och is från kometer och asteroider som smälte - så fick vi hav. Sedan skedde nästa stora mysterium.
För ca. 4 miljarder år sedan uppstod genom de första livsformerna. De var inte mycket att hänga i granen, egentligen bara molekyler som kunde försöka sig, men de var ett stort steg framåt jämfört med det ingenting som hade funnits innan. Sedan utvecklades dessa livsformer långsamt och slumpvis; De kom upp på land, skaffade fler och fler celler, överlevde istider, asteroidkrockar, vulkanutbrott och nästan allt du kan tänka dig. Många, många dog, men några klarade sig och förde sina gener vidare, och så höll det på fram till för ca. 7 miljoner år sedan (det höll givetvis på längre, och håller fortfarande på - men det är egentligen inte relevant).
Någon gång runt den tiden bestämde sig en handlingskraftig och förutseende apa någonstans i Afrika sig för att ta reda på hur det kändes att gå på två ben, och det visade sig vara så bra att alla andra härmade honom eller henne, och har gjort ända sedan dess! Sedan gick de omkring där i Afrika, jagade, samlade, åt och låg med varandra så att det stod härliga till. Man började tillverka verktyg, man tämjde elden och man kom på att det här med tal nog var en rätt bra idé, allt för att livet skulle bli lättare. Samtidigt bestämde sig vissa för att vandra i väg från Afrika åt olika håll, medan andra stannade kvar. Sedan gick tiden tills för ungefär 12 000 år sedan kom man på den briljanta idén att hälla ut frön på marken.
Jordbruk uppstod på flera olika ställen ungefär samtidigt, så ingen kan egentligen ta åt sig äran för den enorma påverkan på hur människan levde. När man började odla jorden ökade tillgången på föda markant, vilket gjorde att man kunde få fler barn och att fler av de barn man fick överlevde, vilket ledde till en explosionsartad befolkningsökning. I och med jordbrukets uppkomst försvann också behovet av att ständigt flytta på sig för att få tag på mat, vilket innebar att de första större bosättningarna, som senare skulle bli städer, bildades. Eftersom jordbruket gav varor över efter att man hade sett till att man hade mat åt sig och sin familj kunde man byta detta överskott mot andra varor eller tjänster, vilket i sin tur innebar att en del människor kunde överleva utan att vara jordbrukare. Överskottet kunde också användas till att finansiera gemensamma nyttigheter; tempel, försvars- och bevattningsanläggningar och så vidare.
Sedan fortsatta människan att leva och komma på nya saker. Man byggde större städer, skaffade fler barn och spred sig över hela världen. Stora tänkare tänkte stora tankar, stora konstnärer skapade stora konstverk och stora uppfinnare uppfann stora uppfinningar. Så kom den där kvällen i mars 1934.
Just den här kvällen var lite speciell. Han hade egentligen inte tänkt följa med till krogen, men hans vänner hade bestämt sig för att han behövde komma ut mer och mer eller mindre släpat honom dit.
Hon, i sin tur, hade bestämt sig för att förföra en av sina vänner genom att ta med honom på en krogrunda, och ramlade in på samma krog av ren slump.
Nu föll det sig inte bättre än att de möttes där och blev tokförälskade vid första ögonkastet, och började träffas allt oftare, innan han till slut friade och de gifte sig. Tiden gick och de fick både ett och två barn som de uppfostrade till ansvarskännande och intelligenta medborgare. När så tiden kom för den yngste pojken att välja gymnasielinje funderade han både länge och väl, men beslutade sig till sist. Eftersom han hade goda betyg kom han också in på den utbildning han hade valt, och allt var frid och fröjd.
Så var dock inte fallet för en av flickorna i hans klass. Hon hade haft det struligt hemma och med nöd och näppe kommit in på samma linje. Hon fick kämpa hårt i skolan, och framför allt matte var för henne ett språk som var omöjligt att förstå. En lektion satt hon och hade det värre än vanligt med talen och vår manlige protagonist, som är en mycket observant och empatisk person, ser detta och erbjuder sig att hjälpa till. Hon tackar tveksamt ja, och under lektionen har de så trevligt att de fortsätter att göra det på alla matematiklektioner, och även en del andra. Ur detta utvecklas en stark vänskap, som så småningom växer sig ännu starkare. De flyttar ihop, får barn, gifter sig och flyttar till ett större hus. Allt är frid och fröjd. Vi närmar oss nu slutet på den här berättelsen.
Deras barn är, som du kanske förstår, du. Du växer upp i ett ganska bra hem, har mat på bordet, tak över huvudet och folk som bryr sig om dig. Du är, kort sagt, ganska lycklig. Tills en dag då allt går fel. Varför varierar från fall till fall, men någonting händer som får till följd att du blir så ledsen att du funderar att göra något för att faktiskt avsluta ditt eget liv. Jag säger inte att du inte har rätt att göra det. Jag säger inte att du inte får. Jag ber dig bara att du, när du står där med pillren i handen att tänka en extra gång på hur du kom hit.
I 13,7 miljarder år har allt som har skett lett fram till det som till slut blivit du. Hade en enda liten händelse varierat det minsta hade du inte existerat. Det spelar ingen roll om du tror att det var planerat av någon eller något, att det skedde av en slump eller att det hände "för vad skulle annars hända?". Det viktiga är att det har hänt, att du finns, och är unik. Det har aldrig funnits någon som du på jorden. Det kommer aldrig att finnas någon som du. Känns det då inte lite... onödigt att kasta bort det bara så där? Oavsett vad det är som är fel går det att rätta till, det garanterar jag. Det finns folk som bryr sig om dig, folk du kan prata med. Ge det åtminstone en chans innan du försöker dig på något du inte kan ändra i efterhand. För det är faktiskt så, har du tagit livet av dig finns det inget du kan göra för att ändra det efteråt. Och även om ingen kan veta hur det är att vara död ska jag dela med dig av min personliga gissning: Det är tråkigt. Livet, å sin sida, är så långt ifrån tråkigt man kan komma, om man bara får ordning på det och fokuserar på det positiva.
Det var allt jag hade att säga. Tack för att ni läste.
Visa spoiler
Förresten, Lurioso är söt och ganska djup.
Över och ut.
Ingen status