Svar till MER [
Gå till post]:
Det är korrekt, Gud är allsmäktig. Det betyder dock inte att du är allsmäktig eller kan tänka dig utifrån ett allsmäktigt perspektiv. Du får givetvis arbeta utifrån dina förutsättningar, som den begränsade människa du (och jag) är.
Javisst, Gud är allsmäktig.
Och DÄR begår du samma fel som du gjort ett dussin gånger en gång till. Det är alltså Gud som är allsmäktig, det är Gud som kan tänka utifrån allsmäktighet. Det du gör är att stödja din tes att Gud inte är allsmäktig på Guds allsmäktighet (du vet inte hur det skulle ske, men "Gud kan väl fixa det på nåt sätt"). Det ogiltigförklarar ditt resonemang.
Jag förstår ditt perspektiv och varför du motiverar det som du göra, men det är inte absolut insikt om gud jag är ute efter, inte heller att kunna beskriva hans planer.
Ingen människa kan argumentera från något annat än det mänskliga, vetenskapliga och logiska perspektivet. Jag har visat, att utifrån vad vi vet om världen, vetenskapen och logiken, att den gudsdefinition vi talat om irrationell att tro på.
Min utgångspunkt är just vad vi människor vet och kan veta med logik, vetenskap och rationalitet. Att vidhålla sin tro på den kristna guden kräver helt enkelt att man får godta mycket otillfredsställande svar.
Mitt resonemang är inte ogiltigt just för att den gud du beskriver innehar allsmäktighet. Denna egenskap gör beskrivning av hans tillvägagångsätt överflödigt. Han kan, i den syllogism man ställer upp med din gud, göra allt.
Och slutligen så har jag förklarat varför det inte kan ses som ett
rationellt argument, att hänvisa till min begränsning. Det är rationella skäl för din gud jag är ute efter, inget annat.
Jag kan argumentera för vilken irrationell tro jag vill, om jag endast använder människans begränsning som argument.
Jag menar att grunden för vår underbara värld är vår möjlighet att skapa ont.
Jag håller med om att denna värld till stor del hämtar sitt värde ur kontrasterna mellan gott ont, från polariteter. Detta stämmer definitivt för oss människor och våra samhällen.
Men det jag poängterar är att detta är helt oförståeligt (och ologiskt när man ställer upp det i en mer syllogistisk form) när man betänker möjligheten att denna värld skulle vara skapad av den kristna guden.
Vem är du att avgöra det? Jag upplever det kränkande att du tar dig en sådan besynnerlig frihet att bedöma andra människor på det viset. Jag är mer övertygad om Guds existens än om din.
Jag talar om ditt sätt att argumentera och dina motiveringar. Rationalitet måste vara konsekvent för att vara just rationell.
Men snälla lilla vän! Hur många gånger ska jag behöva skriva precis samma sak till dig? Detta är inte, har aldrig varit menat att vara och kommer aldrig ha för avsikt att bli, ett argument att övervinna dina med eller bevisa Guds existens med. Jag tror inte på sånt där strunt, vilket jag trodde du skulle ha lärt dig vid det här laget.
För det första så berömmer jag din härskarteknik, ett riktigt skolexempel.
För det andra så är det jag talat om det som du påstår är till viss del rationellt eller helt rationellt, då jag inte håller med.
Nej, min poäng var just att det inte skulle behandla det.
Nu missar du poängen och likställer teologi med naturvetenskap igen. Jag har redan förklarat för dig att den inte fungerar så.
Jag förstår var du vill komma, med vidhåller att detta faktiskt är ett reellt, och irriterande problem för teologin. Naturligtvis finns en mer objektiv hållning i analysen och tolkningen av skrifterna, men teologin kan inte hantera, dvs. falsifiera och ge bevis för, något som sägs om gud och eller gudars natur.
” Begreppet teologi (grekiska: θεός - gud, λόγος - ord, kunskap, förståelse, mening) innebär "läran om Gud". I sin ursprungliga, och bokstavliga, betydelse, har termen innebörden avteoretiska tankar och uppfattningar kring det övervärldsliga ("Gud"), världens beskaffenhet och människans förhållande till den (eventuella) övervärldsliga verkligheten.
I Sverige används av historiska skäl begreppet teologi ofta synonymt med "religionsvetenskap" - det vetenskapliga studiet av religion. Religionsvetenskapen kännetecknas dock av ett areligiöst förhållningssätt till religionen, till skillnad från den traditionella teologin som innefattar konfessionell dogmatik. Den teologiska utbildningen vid svenska universitet har också en areligiös profil”
Det vetenskapliga studiet av religion, är något som jag har stor respekt för. Där kan man falsfiera och belägga i mycket hög grad. ( Men även där kan stora problem uppkomma då skrifterna ofta är ambivalenta och mångtydiga )
Men tankar och uppfattningar om det övernaturliga, är definitivt en del av teologin. Folk har mängder med olika uppfattningar, teologer kan med eller utan skrifter hävda att gud eller gudarna är si och så, och gör si och så. Den typen av hävdanden är dock, i min mening, helt epistemologiskt meningslösa.
Man kan absolut, som teolog, hävda att kristendomen presenterar en gud, som är si och så. Detta ser jag som helt okontroversiellt. Men när man talar om hur gud faktiskt är, var han är, vad hans hållning är osv, så blir det meningslöst och mina fantasigudar lika troliga som teologens personliga gud.
Det handlar i mångt och mycket om att ta hänsyn till problematiken som den största av skeptiker och leva i praktiken som den största av pragmatiker. Men verkligen inte objektiv, nej, att påstå något sådant vore naivt.
Jag är lite osäker på om vi talar om samma begrepp. Jag talar om objektiv kunskap som kunskap som inte är beroende av subjektets åsikt om saken, kunskap som kan testas. I den betydelsen finns det definitivt objektiv kunskap om hur människovärde och hjärnans relation till det. Men det verkar som om du intar den radikala skeptikerns position just här.
Jag hävdar inte att denna kunskap är absolut och totalt bevisbar på det filosofiska planet. Ingen sådan kunskap finns egentligen, om man vill använda det skeptiska perspektivet. Men är det intressant här? Tycker du objektiv kunskap är ett meningslöst begrepp? Hur ställer du dig då till vetenskap?
Vi får väl hoppas att dessa upptäckter "stämmer" eller har något att säga oss även om det förhåller sig så.
Det sker hela tiden, och vi testar dessa upptäckter om och om igen för att försäkra oss, men varför behöver vi tala om detta som vi båda känner till?
Hmm, det var ett intressant perspektiv att det är först i dialogen rationalitet och rationalitet uppstår. Jag tror jag gillar tankesättet, även om jag inte själv håller med om det.
Jag har mycket svårt att se ett hållbart sätt att beskriva handlingar, frånkopplade resonemanget,idén och språket, och tala om dem som rationella och irrationella.
Ja, faktiskt mycket välformulerat där! Vi har inte tillräckligt med kunskap, därför får jag förlita mig på mig själv och min personliga övertygelse.
Det är här som jag har en annan hållning. Jag säger att vi inte vet, och nöjer mig med det tills vi har goda orsaker att tro den ena eller andra. Det är, enligt mig, det rationella sättet att förhålla sig till denna typ av påståenden.
Jag tyckte mig visa det och fann det intressant, men som sagt inte tillräckligt intressant för att försöka tvinga dig till något.
Jag är nog för slö för att förstå, fruktar jag, om du faktiskt har visat hur förhållandet däremellan kan likställas.
Jag ser fortfarande inte hur sömnen kan fundera som substitut för döden i det här speciefika exemplet.
Absolut, det är en logisk och vetenskaplig fråga, liksom livet går ut på att äta. Men det finns liiiite annat också. :)
Att det finns ”annat”, är inget jag ställer mig mot, men logiska frågor förtjänar logiska svar, i min värld. När sådana inte står att finna, får man erkänna sin ignorans .
Om det finns någon viktigare fråga för mig än Guds existens? Tja, med tanke på att jag är övertygad om svaret kan jag hävda att de flesta andra frågor är viktigare för mig. Däremot hade detta kanske varit den absolut viktigaste frågan om jag inte hade några svar - det har du rätt i. Anledningen till att jag inte kollar igenom halva youtube, alla samlade internetbibliotek och allt annat jag blir länkad till är helt enkelt att jag aldrig skulle hinna det. Även om jag beslöt mig för att lägga all min vakna tid på att läsa/lyssna/kolla igenom de hänvisningar jag får skulle jag inte hinna. Så många är åtminstone de debatter jag deltar i.
För mig låter det mycket besynnerligt att vara så tvärsäker, och fastnitad på något sätt, i en tro. Jag är beredd att omforma allt jag tror på. Mitt liv är kantat av sådana ändringar, politiska, sociala, etiska och existentiella tankar har kommit och gått, och lämnat olika stora och djupa avtryck. För mig låter det som du helt enkelt har bestämt dig, av kulturella skäl eller på grund av en slags upplevelse. ( eller upplevelser. )
Hur kan du vara nöjd och övertygad med det svaret? Finns det ingen annan tänkbar förklaring? Tänk om du har fel? Kanske finns ingen gud, kanske flera gudar, kanske en gud, men en gud du inte har någon kontakt med och som kräver helt andra saker av sina skapelser.
