Jag är väl bara ute efter att bearbeta något jag inte riktigt greppar.
Igår dog en av mina bästa vänner. Självmord på ett hotellrum. Det var inte riktigt så det var tänkt att bli. Det var inte så det skulle sluta. Vi hade massa planer för framtiden och vi satt så sent som i förrgår och pratade om vad vi skulle göra till våren. Vi skulle åka till Norge för att jobba ihop pengar till en resa vi båda ville åka på.
Allt gled på som vanligt och vi var på fest i lördags. Alla var glada. Ingenting verkade ovanligt. Uttrycket "blixt från en klar himmel" täcker inte riktigt hur det känns så jag väljer att uttrycka mg så som poeten William Blake uttryckte det i en av sina dikter.
"The bell struck one and shook the silent tower".
Det var verkligen så det var. Något så stabilt och självklart som hans fortsatta existens skakades om i ett enda slag.
Idag samlades hans närmsta vänner för att ta hand om varandra och för att prata och tror att jag har sett alla former av hanterad sorg.
Några skämtade och skrattade. De saker som kan anses vara väldigt känslokalla och rent ut av respektlöst. Saker som "ja, han tog ju alltid va han ville ha" och i samband med självmord blir detta väldigt rått.
Vissa, och däribland jag, var nedstämda. Vi sa inte så mycket men det behövdes inte. Vi kände ju alla på samma sätt.
Andra grät för att sedan inte alls tro att det hänt.
Det var även en som blev väldigt högtidlig. Pratade om att "han har hittat hem".
Mitt uppe i allt detta slog det mig att det inte finns några sätt som är "rätt sätt" när det kommer till att sörja. Att alla måste få ta det som det kommer och man kan inte klandra någon för hur de väljer att hantera den chock det innebär att förlora någon som stod en nära.
Det fick oss även att prata om synen på självmord. Jag är av åsikten att alla människor har lika stor rätt till sitt liv som till sin egna död. Att klandra någon som valt att avsluta sitt liv är för mig bara att svärta ner sin syn på personen och att det bara är själviskt att bli på den avlidne. Jag blev arg över att vi aldrig kommer kunna skapa nya minnen ihop men jag kan inte bli arg på honom. Han gjorde det inte för att göra saker jobbiga för mig utan för att göra allt lättare för sig själv.
Jag är arg över att det blev som det blev men jag är glad för honom. Han måste ha mått så fruktansvärt dåligt att han inte såg någon annan utväg och då är valet hans. Jag vet ju vad som drev honom till det men jag trodde inte att han skulle gå så långt.
Andra resonerar nästan tvärt om och det är inte heller fel. De resonerar som så att självmord är ett väldigt själviskt dåd och blir arga på honom. De blir arga över att de aldrig kommer få träffa honom mer. Att de aldrig kommer få prata med honom igen och de skyller det på honom. I grund och botten har de ju rätt. Det kan hållas ytters ansvarig för den smärta de känner.
Jag förstår dem även om jag inte alls håller med dem.
Något annat som är vanligt är att man börjar anklaga sig själv för saker. Självprojektion. Man undrar varför man inte gjorde mer. Hur man kunde missa alla signaler som nu i efterhand verkar så uppenbara. Om man kunnat förhindra det och dessutom dyker alla "om jag bara" upp.
Om jag bara spenderat dagen med honom så hade jag kunnat följa honom till tåget och han hade hamnat hos några andra vänner och inte ensam på ett hotellrum.
Det som är viktigt att koma ihåg är att om någon är så fast besluten om att ta sitt liv så kommer det ske. Man kan inte vakta en person dygnet runt och speciellt inte om man inte kunde föreställa sig en sån här utgång.
Utöver detta kommer alla andra tankar och frågor. Något som kan vara jobbigt att bearbeta själv och då kan det vara skönt att prata med någon utomstående.
Pratar man med sin vårdcentral kan de sätta en i kontakt med en kurator eller psykolog. Ungdomsmottagningen har kuratorer och på alla skolor ska det finnas en kurator att prata med.
Alla dessa har, som de flesta vet, tystnadsplikt och man kan därför vara säker på att det man säger stannar där.
Jag vet att jag i alla fall kommer gå tillbaka till min psykolog för att kunna ta itu med det här.
Nu blev det här lite av en.. Ja, vad fan ska man kalla det? En "du är inte ensam"-text och det var väl inte meningen. Jag behövde bara få det ur mig.
Autentiska liv till salu.
