Svar till Ilikeyouthree [
Gå till post]:
Är cynisk i detta avseende, och säker i övertygelsen att det endast är en ond cirkel, som förvärras vanemässigt.
Det är säkert vanligt, jag menar, varenda tonåring går igenom någon form av existentiell kris, och negativa tanker hör till vanligheterna.
Så frågan är vad definitionen av "onormalt" är. Många individer tänker så, det vågar jag hävda. Men innebär det då att det är "normalt" att känna pessimismen och uppgivenheten flöda i kroppen på daglig basis?
Jag tror som tidigare nämnd att om man isolerar de dystra tankarna, och vågar kritisera dem, istället för att se dem som någon vardaglig rutin, så kan man motverka den dåliga trenden. För egentligen, om jag går ofta runt och fokuserar på något - vadsomhelst -så kommer jag att påverkas av det. Men för den sakens skull så kan ju min fixering vara fullständigt horribel.
Som en jämförelse (ganska dålig sådan, men herregud, klockan är drygt halv tre...) så kan du tänka dig Lars-Holger, tre år gammal. Hans föräldrar har noga inpräntat i honom att det är fult att svära, och att så gör man inte. Detta lyder han slaviskt tills han blir åtta år gammal. Då börjar han testa att svära, då det ju är sjukt coolt och socialt betingat. Orden känns dock lite konstiga i munnen, och det låter lite stelt. Men Lars-Holger skulle inte behöva misströsta, då övning ger färdighet...
Inom ett år så har Lars-Holger den eminenta förmågan att kunna svära minst tre gånger per mening, och han kan forma svordomarna till substantiv, adjektiv och verb, så att det tom blir någorlunda grammatiskt korrekt. Nu svär han av vana. Tänker han sig inte noggrant för, så blir hans tal minsann svavelosande även när han pratar med sina godmodiga föräldrar - "Tack som fan för födelsedagspresenten, mamma, den var jävligt häftig!". Trots att han inte har något som helst behov av svordomarna, så flödar de ur stackars lille Lars-Holgers mun. Pratar han spontant, så är de där, och han får ibland svårt att forma meningar utan dem. Hans liv är en enda stor misär, och så småningom tvingas han mer eller mindre medverka i förnedrings-TV i kanal 5, där han dricker sig redlös och kopulerar fritt med andra deltagarna, till moralkärringarnas skräckblandade förtjusning. Okej, det sista var lite irrelevant...
Kontentan torde dock vara applicerbar också på tanker i allmänhet, och dystra sådana i synnerhet.
Om man frekvent tänker på hur eländigt allt är, så börjar man således också tolka livet, universum och allting som miserabelt.
Det finns en löjlig lek, där man uppmanas att snabbt säga ordet "vitt" ett antal gånger, och därefter genast besvara frågan "Vad dricker kon?". Svaret blir alltsomoftast "mjölk", trots att man sekunden senare inser att det är felaktigt. Man tankarna påverkar vårt omdöme (även om exemplet egentligen bara har att göra med associationer, men, ja, det kändes motiverat...). Jag är övertygad om att om jag skulle ägna fem minuter varje dag åt att tänka att alla personer från Vitryssland är knarkande varulvar, så skulle det efter några år få mig att vara väldigt skeptisk till att träffa en vitryss.
Helvete, vad jag kommer in på små sidospår som bara delvis har koppling till ämnet...
Min tes, slutligen: Tänker du ofta dystra tankar sju dagar i rad, så är det lätt att göra det den åttonde också. Tankar formar vårt medvetande, alltså gör frekventa dystra tankar oss nedstämda. Frågan är huruvida det är rationellt att bli uppgiven. Jag förstår att det är svårt att ta sig upp när man väl har grävt sig en grop, men att fortsätta gräva djupare är en ännu sämre lösning.
Har man en del vilja, insikt och beslutsamhet så tror jag att man kan ändra sitt tankemönster, och hur man uppfattar världen. Detta är dock lät för mig, som står högt uppe vid kanten av gropen och ropar ned vad man ska göra, som en annan förstå-sig-påare, att säga. Praktiskt kan det vara mycket svårare. Dessutom behöver jag ju inte ens ha rätt i teorin. Men tills jag blir motbevisad så vidhåller jag min ståndpunkt.
