Jag gillar verkligen en kille som jag träffade på ett läger för typ två månader sen. Vi dygnade tillsammans. Då spelade bara vi två sanning och konka, och vi gjorde en del saker. Men vi snackade i flera timmar tillsammanss. Vi gillar samma musik, samma filmer och har samma humor. Vi verkligen klickade. Men tyvärr så är han 3 år äldre, han är 17 och jag är 14. Vindes två gånger per månad på ett möte med alla från lägret. Då får jag snacka med honom, lite. Men jag vill ha mer. Jag har försökt att då kontakt med honom via Facebook och det går ju sådär. Men jag gillar honom verkligen, så min fråga till er är, är det värt att kämpa för honom trots åldern? I såna fall hur? Jag håller ju på att bli galen, jag spenderade typ 40 minuter på att skriva den här texten:
Första gången jag såg dig började mitt hjärta att slå på riktigt.
Första gången jag pratade med dig fick mig att förlora kontrollen över hela min kropp.
Första gången jag rörde dig fick mig att förstå vad kärlek betyder.
Men allt det är borta. Jag får inte längre prata med dig inte heller röra dig. Jag får knappt se dig. Det gör mig olycklig. Jag vill bara röra dig, prata med dig och se dig. Jag vill ha dig i min närhet, hela tiden.
Men på något sätt har jag gjort mig förtjänt utav att bli straffad. Jag försöker att leva enligt Guds lagar. Jag försöker att vara perfekt. Men jag måste göra något fel. Eftersom jag får inte ens se dig längre. Vad det än är, kan jag göra. Jag tar en kula, för dig. Jag går igenom helvetet, för dig. Jag går igenom havets mörkaste botten, för dig. Jag går igenom alla gravar, för dig. Jag gör allt för dig. Ordet allt räcker inte. Jag gör mer än allt, bara för att se dig.
Men det börjar att gå över styr. Jag använder mesta delen utav min tid till att tänka på dig. Om jag har på mig det här, skulle du gilla det? Lyssnar jag på det här, skulle du gilla det? Om jag ser på det här, skulle du gilla det?
Jag orkar snart inte längre. Jag vill ha dig här. Jag vill känna dig mot mig. Jag vill ha dig. Men jag vet att det aldrig kommer att hända. Du har andra runt omkring dig, du kan få vem du vill. Åldersskillnaden är lite väl stor för dig. Jag kunde inte bry mig mer om det.
Men du tänker väl inte ens på mig? Jag försöker få din uppmärksamhet. Jag försöker allt. Hur ska jag få dig? Hur ska jag hitta dig? Jag vet inte något mer längre. Jag vet inte om jag kommer kunna fortsätta.
Allt det här sätter spår på mig. Det sätter ärr på mig. Jag orkar inte mer. Nu förtiden gör du mig mer olycklig än lycklig. Och det finns bara en person som kan ändra det och det är du.
Men hur ska du kunna laga mig om du inte ens vet hur jag känner för dig? Jag vill bara berätta för dig men samhällets urbana lagar hindrar mig. Jag vill bara skrika ut min kärlek. Om du bara kunde förstå. Jag vill inte ha några fler sömnlösa nätter. Inga fler spilda tårar. Men jag kan inte kontrollera det.
Förlåt för att jag ens tänker på oss, som om vi någonsin skulle kunna bli något. Jag är inte ens värd tanken. Förlåt för mina absurda tankar. De är smutsiga och äckliga. Därför kommer du aldrig få höra dem.
Du lämnade ett hål där mitt hjärta skulle vara.
Ingen status c