Poll
(Robert Collin i Aftonbladet 17/2-11)
Män kör bättre än kvinnor
...men de tar större risker som leder till fler olyckor
Försäkringsbolaget Ifs rapport om män som kör på kvinnor fick debatten att hetta till.
If hade undersökt 464 fotgängarolyckor mellan år 2000 och 2009. 77 procent av alla förare var män och 60 procent av alla påkörda var kvinnor.
En del av skillnaden är lätt att förklara, fler män kör bil, fler kvinnor går till fots. Men i dödsolyckorna är nästan alla förare män. När den påkörda personen dog var hela 15 av 16 av förarna män. Och andelen män bland de påkörda fotgängarna var också större.
Jag påstår envist att män är skickligare bilförare. Vi är skickligare rent tekniskt, vi läser av trafikmiljön bättre, vi har bättre koll på bilens och våra egna gränser.
Genetiskt eller uppfostran, vad vet jag. Troligen en kombination. Redan som småbarn är pojkar nyfiknare på att hitta sina gränser. De klättrar högre upp i trädet, balanserar närmare stupet och sladdar med cykeln.
Och de har koll på omgivningen. Håller grenen? Vad händer om jag ramlar? Passar underlaget för den perfekta stoppbromsen? Flickor är ute med dockvagnen och då behövs inte samma koll. Det viktigaste är att dockan har det bra.
Vägen mot ett liv som bilförare eller ett liv som fotgängare är utstakad. När ungarna fyller femton blir det aktuellt med moped. Och pojkarna fortsätter att utforska gränserna. De kör bredvid vägen, ut på stigarna i skogen. Eller i grusgropen. De får skrubbsår, byta bakdäck och räta upp styren. Flickornas mopeder är som nya eftersom de används som rena transportmedel.
Pojkarna måste bli ännu bättre på att scanna av miljön runt om medan flickorna bara behöver kolla in vad som händer de närmaste tio meterna framför moppen. Det är ju bara där en eventuell fara kan dyka upp.
Och så är det dags för bil och manegen är krattad. Flickorna är kvar i sitt inövade mönster. De tittade ner i gatan för att inte snubbla och för att se att dockan hade det bra när de var ute med dockvagnen, och tittade bara upp då och då för att inte köra in dockvagnen i något.
Och pojkarna är kvar i sitt: Är det rullgrus på vägen, då cyklar jag omkull. Blir bakom ratten: Är det risk för isfläckar? Kommer jag mellan de där stenarna med moppen blir: hinner jag köra om före mötet.
Män är mer aktiva och upptäcker och analyserar faror bättre än kvinnor. Och borde ju vara rena mönsterbilisterna. Men de utnyttjar sin analysförmåga till att ta risker som kvinnor inte skulle drömma om.
För varför kom pojkarna alltid hem med skrubbsår? Jo, för att de felbedömde riskerna med rullgruset, med hur trångt det var mellan stenarna eller hur kraftig grenen egentligen var. Och det riskbeteendet följer med in i vuxen ålder. Män är bättre bilförare, men de tar risker som allt för ofta slutar i en olycka.
Men hur förklarar vi att det är fler kvinnor som blir påkörda? Kanske har även det med arv och uppväxt att göra. Men framförallt har kvinnor har tagit den nu tio år gamla zebra-lagen på större allvar än männen.
Lagen borde ju inte ha införts över huvud taget. Men nu när vi ändå fick den borde den ha introducerats med massiva informationskampanjer. Så blev det inte, och därför blir kvinnor påkörda.
Zebralagen hade redan införts i Schweiz, där fotgängare omedelbart blev påkörda på övergångsställena i en aldrig skådad takt.
Trots facit från Schweiz gjorde Vägverket om samma dumhet. Man talade om att nu hade bilarna skyldighet att stanna för en fotgängare, men man glömde bort att förklara för fotgängarna att bilister kan göra misstag. Och då gör det ont att stå där mitt i gatan.
Vägverkets dumhet var faktiskt större än så. Verket hade fått pengar till en informationskampanj. Men zebra-lagen blev lite försenad. För i samband med lagen skulle nästan hälften av alla övergångsställen bort. Bland annat på alla 70-sträckor, där bedömdes det som allt för riskabelt att kliva rätt ut i gatan och hoppas att bilarna skulle stanna.
Men kommunerna hann inte måla över alla tusentals övergångsställen som skulle bort runt om i landet och den nya lagen sköts upp från hösten 1999 till våren 2000. Och nu blir det riktigt sorglustigt. För Vägverket hade faktiskt fått en del kampanjpengar för att berätta det där med att bilar är hårda och människor mjuka. Men de var öronmärkta för år 1999.
Därför var det bråttom att hitta på en annan kampanj. Och det var då något snille på Vägverket kom på det där med att gult är rött. Att det är förbjudet att köra mot gult. Så den kampanjen kördes igång med ilfart, och det ledde självklart till att en del bilister faktiskt trodde att gult verkligen var rött, och tvärnitade så fort det slog om till gult, medan bilarna bakom körde vidare i tron att de som vanligt hade ett par sekunder till godo.
Att inte alla de olyckorna betalades ur Vägverkets kassa är märkligt. För det fanns ju ingenting i lagen som sa att gult plötsligt blivit rött. Och det finns det fortfarande inte. Bara några stollar på Vägverket med kampanjpengar som brände i fickan.
Hur som helst, zebralagen infördes i maj 2000 och redan då sa trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvall att det nog skulle bli en del inkörningsproblem, alltså missförstånd om vem som borde gå eller köra. Trist nog är inkörningseländet tio år senare inte över.
Många fotgängare tror fortfarande att de har rätt att kliva rakt ut i gatan, även om ett helt koppel bilar närmar sig i god fart.
Det har de INTE. Fotgängarna har också skyldigheter att kolla upp situationen innan de korsar gatan.
Men det har ingen talat om för dem. Och nu är vi tillbaka till skillnaden mellan kvinnor och män. Män scannar av och gör en riskbedömning. Kvinnor har rätten på sin sida och kliver rakt ut i gatan med skygglappar åt sidorna och gärna med barnvagnen som en murbräcka framför sig.