Hamsterpaj

Sveriges nyaste sida

Jag håller på att skriva en bok och jag skulle behöva feedback. Boken heter "Galador och trollkarlens reliker". Jag har bara skrivit fyra kapitel och 17 sidor. Jag lägger ut första kapitlet i hopp om att någon ska orka läsa allt och säga vad de tycker. Vill gärna ha synpunkter på mitt sätt att skriva, beskriva scener, göra det dramatiskt osv. Här kommer det.

Det var midnatt. Långt inne i den mörka skogen hörde Galador det klapprande ljudet av hästhovar som slog mot den steniga marken. Galador lyssnade noga på ljudet som gradvis ökade i styrka. Till en början lät det bara som om det var en häst, men sen hörde han att det var tre stycken, kanske fler. Snart så hördes även blodisande skrik och förskräckta flämtningar. Galador gömde sig bakom ett träd. Snart så sprang en häst förbi trädet där Galador hade gömt sig.
Hästen hade snövit päls och lång man som nästan såg ut att vara av guld. Den hade även hästskor av guld som slog gnistor när de slog i stenarna på marken. Han antog att hon var av hög börd med en så fin häst. Men det som drog till sig Galadors uppmärksamhet var ryttaren. Ryttaren hade en lång, brun kåpa på sig, med en huva som täckte större delen av ansiktet. Allt som Galador kunde se var det långa, gyllenblonda håret som stack ut ur huvan och fladdrade med vinden. Galador antog att ryttaren är en kvinna. Han tittade länga på henne när hon red förbi honom och flämtade förskräckt.
Galador överraskades när tre stycken ryttare till snabbt red efter henne på vars en kolsvart häst med röda ögon som lyste som glödgat järn.
En av dem var utrustad med en lätt rustning av mörkt, nästan svart järn. Han var beväpnad med en lång dolk som var nedstucken i en skida i läderbältet, och en kraftig pilbåge och hullingförsedda pilar.
Ryttaren som red bredvid honom hade mycket tyngre rustning. Den verkade vara gjord av samma mörka metall och var försedd med kraftiga taggar av horn eller ben. Den här var beväpnad med en stor stridsyxa som han höll höjd över huvudet, och ett brett svärd som han hade hängt på ryggen. Båda ryttarna hade en lång brun kåpa med huva hängd över sig.
Den tredje red bakom de andra två och hade en likadan kåpa som de andra två. Denna ryttare hade inga speciella drag. Han var inte lika muskulös som de andra två, men annars så var det inget speciellt med honom, förutom den demoniska auran som tyngde ner luften runt om honom. När han red förbi Galador tyngde auran ner honom så pass mycket att han trycktes ner mot marken och fick svårt att andas. När de hade ridit förbi så tittade Galador efter de ett litet tag innan han började springa efter. Han ville egentligen inte, utan ville helst bara gömma sig och hoppas på att de inte skulle upptäcka honom. Men hans ben lydde inte utan fortsatte att springa. Han hann inte springa långt innan ryttaren med bågen började skjuta pilar efter kvinnan. De första två pilarna missade med marginal, mest för att han sköt och red samtidigt, tänkte Galador.
Nästa pil han avlossade lyckades träffa kvinnan på utsidan av armen. Den skrapade upp ett djupt sår och flög sedan vidare och fastnade i marken. Trots det långa avståndet och mörkret så kunde Galador se blodet bilda små mörkröda pärlor och falla mot marken. Kvinnan flämtade till lite av den plötsliga smärtan, men blev sedan tyst och red vidare med blodet rinnande längs armen.
Den fjärde pilen som angriparen avlossade träffade hästen precis bakom bogen och genomborrade hjärtat. Hästen trillade ihop och kvinnan föll till marken och slog ansiktet mot den steniga grunden. De tre andra ryttarna red fram till henne och steg av hästarna. Nu hade Galador hunnit ifatt och såg hur kvinnan kröp fram till sin vita häst när den tog sina sista andetag. Han såg hur det röda blodet flöt ut över pälsen på hästen och fläckade ner kvinnans kåpa. Han såg på henne och led med henne när han såg tårar droppa ner på hästen och blandas med blodet. Han antog att den måste ha betytt mycket för henne.
Nu hade hon slutat att gråta. Kvinnan trängde beslutsamt bort sorgen medan hon reste sig upp. Hon slängde stolt av sig kåpan som långsamt lade sig bredvid henne i en hög och hennes gyllenblonda hår svepte våldsamt med i vinddraget. Galador tyckte sig nästan ana att håret glittrade i mörkret medan det fladdrade i luften.
Nu såg Galador hela hennes ansikte. Han häpnade över hur vackert det var, med de jämna dragen och den ljusa huden. Galador tittade länge på henne medan hon torkade tårarna från kinderna. Men det som fångade Galadors blick var ögonen. De klarblåa ögonen glödde av hat och ilska medan hon sorgset tittade ut över förföljarna. Galador föreställde sig hur de under normala förhållanden skulle haft en underbar lyster av glädje och stolthet.
Hon var klädd i en gnistrande vit klänning med guldutsmyckningar. På högra sidan av sitt bälte hade hon en liten läderväska och på vänstra sidan hade hon en svärdsskida med ett gnistrande svärd i. Det hade ett väldigt detaljerat parerskydd av guld, handtaget var klätt med rött siden och på svärdsknappen satt en stor mörkröd rubin.
Nu tog kvinnan tag i svärdshandtaget och drog ut det ur skidan. Hon tog svärdet i båda händerna och ställde sig i stridsposition. Att döma av hur hon betedde sig med svärdet så hade hon gjort det här förut. Den silvervita klingan gnistrade i mörkret och lyste upp skogen så som månen brukade göra. Hon svor en tyst ed att hämnas på dem som hade skjutit hennes häst.
Hon sneglade lite på de tre männen och låste sen blicken på mannen som hade skjutit hennes häst. Utan att ge honom en chans att dra sitt vapen så rusade hon fram mot honom och högg mot honom med svärdet gång på gång så att det ven när det blanka svärdet klöv luften. Trots sin storlek så lyckades den storvuxna mannen att undvika huggen. Den andra mannen tänkte hjälpa till, men mannen med den demoniska auran stannade honom med en gest.
Nu såg Galador något som han inte hade lagt märke till innan. När kvinnan rörde sig så mycket så fladdrade hennes vackra hår väldigt mycket och Galador fick syn på hennes långa öron som innan var dolda av håret. Hon var en alv. Galador trodde att alver bara fanns i sagor, men här stod en livs levande alv framför honom.
Men nu så drog den storväxta bågskytten sin långa dolk och började slå tillbaka. Nu så var mannen tvungen försöka anfalla också, och inte bara undvika, så alven fick många tillfällen att slå till. Mannen högg mot henne, men hon undvek enkelt och högg honom i ryggen. Galador blev nu chockad, för där det egentligen skulle forsat ut blod, rann det nu ut en trögflytande mörkgrön vätska. Nu förstod Galador att dessa män inte kan vara mänskliga, trots att han innan anat det på grund av deras enorma kroppshydda. Mannen vände sig om och verkade inte alls påverkad av köttsåret i ryggen. Hon högg honom igen, den här gången över ansiktet. Mannen lyckades undvika hugget med marginal, men får ett långt sår över ansiktet, som även det blöder med den gröna vätskan. Men alven lyckades även hugga av kåpan från mannen så att man nu kunde se hans ansikte. Det påminde lite om ett mänskligt ansikte, fast med lite grövre kanter och former, men den största skillnaden var att mannen hade grönbruna fjäll över kinderna, hakan och pannan. Och sen var det ögonen. Galador kände som om de hade kunnat stirra ett stort hål i hans själ. De såg ut som ormögon och var ganska små i förhållande till resten av huvudet. Monstret log och visade sina sylvassa tänder. Galador kände igen varelsen från en sagobok han läste när han var liten. En sådan varelse, hälften människa, hälften orm, kallades för en nummo. De var vildsinta varelser som, precis som ormar, kunde injicera ett dödligt gift i personerna som de bet. Galador skulle i vanliga fall blivit förvånad över att se en sådan här varelse, men nu stod den öga mot öga med en alv.
Nu när Galador visste vad det är för något så lade han även märke till nummons korta svans.
Nummon gjorde sig redo för ett anfall. Han rusade fram till alven och högg mot henne gång på gång med dolken. Han försökte hugga av hennes huvud, men hon lyckades ducka. Hon drog bak sin högra hand en bit och mumlade något, förmodligen på alviska, som Galador inte hörde. Sedan började hennes hand att lysa med ett vitt sken och hon stötte handflatan in i nummons mage. Det utlöste en stor chockvåg som gjorde att Galador var tvungen att hålla fast i trädet han stod vid för att inte ramla omkull.
Nummon vacklade lite och började spotta grönt blod. Alven tog chansen och högg huvudet av det stora monstret. Hon andades lite andfått och sneglade på den andra storväxta mannen. Galador antog att det var en nummo, det också. Han hade rätt. Mannen slängde av sig kåpan och blottade sitt fjälliga ansikte. Galador var rädd att detta inte skulle bli en lika lätt strid som den förra.
Nummon lutade sin stora yxa mot axeln och tittade självsäkert på alven, som om han väntade på att hon skulle göra första draget. Han behövde inte vänta länge. Alven sprang mot nummon med svärdet skrapande mot marken. Galador såg mot marken där svärdet slog gnistor mot stenarna. Trots den hårda behandlingen så verkade inte svärdet trubbas av mot stenarna.
Snart så började alven lysa med samma vita sken som innan, fast den här gången över hela kroppen. Men det var särskilt svärdet som började lysa. Det lyste mycket kraftigare och med ett sken som skimrade i vitt och silver. Hon sprang fram mot nummon och högg snabbt mot den. Monstret duckade och backade undan från alven för att ha hela henne i synfältet. Galador tittade tillbaka mot alven och såg att hon hade huggit av halva stammen på trädet som nummon stod framför. Hon högg mot honom gång på gång men lyckades aldrig träffa. Nummon bara undvek huggen och släppte inte sitt breda hånflin.
Nu verkade nummon ha fått nog. Han högg mot alven med sin stora yxa med en enormt våldsam kraft. Alven blev överraskad och lyckades nätt och jämnt blockera hugget med svärdet. Men kraften från hugget blev för mycket och fick alven att kastas bakåt och träffa ett träd. Hon tappade förmodligen andan och föll sedan till marken. Alven reste sig långsamt och plågat och borstade bort jord och smuts från ansiktet innan hon åter igen föll ner mot marken. Nummon tittade bort mot den demoniska mannen i kåpan. Mannen nickade lite försiktigt. Nummon höjde yxan över huvudet och var beredd att döda alven som tyst låg på marken. Eller, helt tyst var hon inte. Sedan hon fallit ner till marken igen så hade hon mumlat något som lät som om det var på samma språk som det hon mumlat innan den förra magin. Nu rullade hon snabbt över på rygg och sträckte ut båda handflatorna mot nummon. Hennes händer började glöda med ett rött sken och hon sköt ut ett stort eldklot mot den. Nummon släppte yxan och sprang runt i panik med de röda flammorna som snabbt spred sig över hela kroppen. Snart så föll nummon mot marken av utmattning medan han långsamt dog.
Alven reste sig upp och andades tungt. Mannen som var kvar gick långsamt fram mot henne och slängde av sig kåpan. Nu kunde Galador se den demoniska mannens ansikte, och det verkade som om det verkligen var en demon. Mannen hade långt svart hår som hängde ner en bit nedanför axlarna, ett brett hånflin med sylvassa tänder och två små horn i pannan. Galador brukade alltid titta noga på folks ögon för att han kunde läsa av människors personlighet ganska bra med hjälp av det, men med den här mannen så var det annorlunda. Han kunde inte känna några som helst känslor i mannens ögon. De var helt svarta med en liten mörkröd, avlång pupill, ungefär som en orms eller en katts, som reflekterade månens sken och fick dem att se ut som om de glödde. Om det inte vore för det breda hånflinet av skadeglädje så skulle Galador tro att mannen inte hade några känslor alls.
Mannen stannade framför alven och sade till henne:
”Alondra. Vi har jagat dig länge och vi vill ha tillbaka det som tillhör oss.”
”Det tillhör inte er, Nagami!” väste hon tillbaka. ”Den tillhör mitt folk.”
”Ha! Den har aldrig tillhört er, ni råkade bara hitta den hundra år efter att trollkarlarna hade förseglat Tarim och gömt den tillsammans med de två andra relikerna. Så lämna över amuletten nu!”
”Aldrig!” skrek alven när hon högg mot mannen med sitt svärd.
Men mannen bara flinade till och slog mot svärdet. När utsidan av hans hand träffade den vassa eggen på svärdet så splittrades det och de skinande svärdsbitarna föll till marken. Mannen tog alven i ett stryptag och lyfte upp henne från marken. Alven kämpade för att komma loss och för att få luft medan mannen letade efter nått i alvens väska som hon hade i bältet. Plötsligt så stannade mannen upp och ett brett leende lyste upp hans skrämmande ansikte. Han plockade upp något ur väskan och slängde iväg alven. I handen så höll han ett guldhalsband med en enorm svart rubin i. Rubinen glödde som om det brann en eld inne i juvelen, men utsöndrade ändå en intensiv kyla som gav Galador gåshud. Mannen sneglade lite på alven.
”Du vet inte vad det här är, eller hur?” sade han hånfullt.
”Det är en av de tre försvunna relikerna från den mörka trollkarlen Tarim.”
”Ja, men det är så mycket mer än så. Den innehåller även en tredjedel av Tarims själ, och därmed en tredjedel av hans magiska kraft. I de andra två relikerna så finns resten av hans själ.”
”V-vad menar du?” Alven darrade lite på rösten.
”Du har inte hört historien?”
”Vilken historia?”
Mannen skakade lätt på huvudet och tittade lite förvånat på alven.
”För tvåhundra år sedan så levde den mörka trollkarlen Tarim i det här landet. Han var den största magikern inom svart magi som någonsin levt och han tog över landet och styrde det med järnhand. I hemlighet så samlade en grupp starka magiker en motståndsrörelse som skulle störta Tarim, men de blev upptäckta. De försökte att döda Tarim och hans män, men hans svarta magi var alltför mäktig och tillät inte honom att dö. Istället så lyckades de, till förlusten av sextio soldater och sju starka magiker, dela upp hans själ i tre och försegla varje del i ett föremål. De tre föremålen var den här amuletten, en offerkniv som tillhörde Tarims offerslaktare, och Tarims eget svärd. Dessa kallas idag för ”Tarims reliker”. Sedan försökte de överlevande att förstöra relikerna, men magin som var förseglad i föremålen var alltför stark. De gick inte att förstöra, hur stark magi de än använde. De gissade att föremålen bara kunde förstöras med magi som kastas av en magiker med en magisk kraft som motsvarar en tredjedel av Tarims. Och vi vet alla att en så stark magiker inte finns. Men, istället för att låta Tarim leva så skapade de de mest förödande vapen som man kan tänka sig.”
”Vad menar du med det?”
”Jag menar att man kan använda magin som finns i relikerna för att förstärka sin egen magiska kraft. Var för sig så är de inte kraftfullare än att man kan få en tredjedel av Tarims magiska kraft, men tillsammans så kan man använda magin för att återuppväcka Tarim.”
Alven flämtade till när hon hörde vad mannen sade. Hon reste sig upp och sprang mot mannen. Hon knöt händerna och fick dem att flamma upp med en ljusblå flamma. Men mannen bara log, brett och skadeglatt, och höjde sin knutna näve mot henne. När han öppnade den så sköt han iväg en kraftig chockvåg mot alven och hon kastades våldsamt tillbaka. Mannen gick tillbaka mot sin häst och började kliva upp på den, men som en sista desperat åtgärd så höjde alven sin handflata som började lysa i ett vitt sken. Snart så började amuletten som mannen höll i att lysa med samma sken. Sedan började amuletten dra ihop sig, som om det höll på att dras in i ett svart hål. Amuletten var borta. Nu kunde Galador se en tydlig känsla i mannens ögon. Det var glödande ilska. Mannen tittade ilsket på alven innan han med tunga och bestämda steg gick fram till henne. Han lyfte upp henne från marken i halsen och skrek:
”Vad har du gjort med amuletten?!”
Alven hostade lite av det hårda greppet om halsen innan hon svarade:
”Det kommer du aldrig att få reda på.”
Mannen höjde sin lediga hand och riktade sina fingrar mot alvens mage. Sedan började hans hand att flamma upp med en svartlila flamma.
”Du vet att jag skulle kunna döda dig här och nu på hundra olika sätt.”
Alven bara flinade lite men sade ändå:
”Jag har skickat iväg amuletten till en annan del av landet med min magi. Även om du vet detta så kommer du aldrig att hitta den igen.”
Mannens grepp om alvens hals hårdnade och Galador såg ilskan glöda i hans ögon. Galador trodde att han verkligen skulle ha dödat henne om inte fyra nya ryttare hade ridit fram mot honom. De två som red längst bak var båda nummoer. De var båda utrustade med tunga vapen och rustningar. De andra två som red framför liknade mer mannen som nu stod och höll alven. De hade båda liknande horn i pannan som den första. De hade till och med samma ögon med samma känslolösa blick. Men de här männen hade en annorlunda aura. Den första mannen hade en aura som tyngde ner luften omkring Galador, men de här männens var annorlunda. Den ena hade en aura som fick Galador att falla på knä med en intensiv smärta strömmande genom huvudet. Det kändes som ett blodisande skrik inuti hans huvud som slet sönder honom. Men den sista hade en aura som gjorde Galador skräckslagen. När denna red förbi Galador så kröp Galador ihop på marken med en känsla av otrolig skräck krypande längs ryggraden. Inte förrän männen hade ridit fram till mannen med alven så lättade känslan.
Nu steg männen, om man nu kunde kalla dom för män, av hästarna och gick fram till den första. Han som höll i alven tittade surt och smått irriterat på de andra två och sade smått ironiskt:
”Dragneel, Tenkazi. Vad gör mig den äran?”
”Bespara oss dina spydigheter, Nagami!” väste mannen med den smärtsamma auran.
Han med den skräckinjagande auran lade en hand på hans axel och sade lugnt:
”Så så, Dragneel. Vi ska inte förlora humöret nu när vi har hittat en av de tre relikerna. Nagami, lämna över amuletten.”
Mannen som kallades Nagami tittade bort lite generat, men samtidigt ilsket innan han svarade:
”Det skulle jag gärna göra, Tenkazi, men den här alven har teleporterat bort den till en annan del av landet.”
”Vart då?”
”Det berättar hon inte.”
Tenkazi går mot sin häst och sa till Nagami:
”Lasta upp henne på en häst och ta henne till lord Zarano. Där ska vi nog få henne att prata.”
Nagami slängde henne på marken och sade högt:
”Lasta upp henne!”
En av nummoerna gick fram till henne, band henne och lade upp henne bakom sig på sin häst. De beredde sig att rida iväg med alven. Galador försökte följa efter, men trampade sönder en torr gren. Dragneel vände sig snabbt om. Han sköt åskviggar av ren energi vilt omkring sig medan han skrek:
”Vem där?!”
Han fick syn på Galador. Han tittade triumferande på honom och log smått skadeglatt medan han laddade upp ett energiklot mellan händerna. Undertiden sa han någon sorts trollformel som verkade vara på samma språk som alvens. Han sträckte ut händerna och sköt iväg klotet mot Galador.
Galador vaknade med ett ryck. Han satt i sin säng med svetten rinnande längs med tinningarna och pannan. Han tittade skrämt runt i rummet medan han tänkte på vad han nyss har drömt. Det var lite dimmigt, men han kom tydligt ihåg de tre demonerna, Nagami, Dragneel och Tenkazi. Han kom även ihåg alven med det blonda håret som slogs med två stycken nummoer. Galador försökte komma ihåg vad hon hette, men det lyckades inte. Han gick fram till fönstret och såg att det fortfarande var sent på natten och fullmåne. Han stod och tittade på månen medan han tänkte på den vackra alven.
Galador var nitton år gammal och var ganska kraftigt byggd. Han hade brunt hår som räckte halvvägs ner för nacken och blåa ögon. Han hade dessutom en del ärr över bröstet, magen och armarna som han hade fått från en gång när han var ute och jagade. Han skulle skjuta en ren, men missade och skadesköt en varg istället. Det blev en ganska våldsam kamp med vargen innan han lyckades få tag i sin jaktkniv och lyckades döda vargen.
Medan Galador tänkte så såg han att det börjar snöa ute. Han såg den vita snön långsamt falla mot marken och bilda ett vitt täcke över den frusna marken. Det hade varit vinter länge, men snön hade inte börjat falla förrän nu. Där Galador bodde så snöade det sällan, det blev bara kallt. Galador tog på sig sina kläder, gick ut från sitt sovrum och ner till sin bror som fortfarande sov. Galador ruskade om honom för att väcka honom och sade:
”Balad! Vakna! Vi ska ut och jaga.”
Balad vred lite på sig i sängen, men vaknade till slut ändå. Han reste sig upp ur sängen och sträckte på sig innan han tog på sig sina kläder. När han hade klätt på sig så stod han ett tag bredvid Galador och gnuggade sig i ögonen.
Galador vande sig aldrig vid att titta upp så mycket när han skulle se Balad i ögonen. Balad var nämligen ett helt huvud längre än Galador. Han var både bredare och kraftigare byggd än Galador också. Deras föräldrar sa att Balad föddes större än Galador. Balad hade även blont hår och blåa ögon.
Balad var två år äldre än Galador, men inte lika skicklig på att jaga som han. Däremot så var Balad mycket bättre än Galador när det gäller att slåss. Balad hade ofta fått hjälpa Galador när han hade hamnat i slagsmål med flera stycken. När det var en mot en så hade Galador oftast inga problem med att vinna. Annars så hjälptes Galador och Balad åt med nästan allt.
Galador och Balad gick ner och åt lite frukost bestående av gröt och en och annan smörgås med ost innan de började plocka ihop saker som de skulle ha med sig. De jagade oftast i skogen runt byn som de bodde i, men idag hade de tänkt jaga i Klyftan. Det var ett ställe några kilometer utanför byn dit väldigt få gick frivilligt. Folk var rädda för Klyftan, för det gick rykten om att det var ett tillhåll för demoner. Galador och Balad tillhörde de få som inte trodde på dessa rykten, eller i alla fall inte var rädda för dem.
När de hade plockat ihop en liten matsäck och tagit fram sina pilbågar och jaktknivar så gick de ut från huset och gav sig iväg mot Klyftan.

"I see the world how it is... in the shades of gray. Nothing is totally clean... or totally dirty." - Majeh

Den var bra.

Knope 2012

Den var ganska bra.

Herp

Ska jag vara ärlig så känns texten väldigt ansträngd och inte heller verkar det finnas någon "känsla" i det du skriver. Ordförrådet är det dock inget fel på.

Läste första delen och har lite kommentarer nedan:

Det var midnatt. Långt inne i den mörka skogen hörde Galador det klapprande ljudet av hästhovar som slog mot den steniga marken. Galador lyssnade noga på ljudet som gradvis ökade i styrka. Till en början lät det bara som om det var en häst, men sen hörde han att det var tre stycken, kanske fler(ökar spänningen - bra). Snart så hördes även blodisande skrik och förskräckta flämtningar. Galador gömde sig bakom ett träd. Snart så sprang en häst förbi trädet där Galador hade gömt sig. (Dessa två meningar kan bindas ihop, "Galador gömde sig bakom ett träd och strax därefter sprang en häst förbi---". Blir mer flyt).
Hästen hade snövit päls och lång man som nästan såg ut att vara av guld. Den hade även hästskor av guld som slog gnistor när de slog i stenarna på marken(tveksamt ifall det kan slå gnistor om guldhovar). Han antog att hon("hon"? vem hon? ryttaren?) var av hög börd med en så fin häst. Men det som drog till sig Galadors uppmärksamhet var ryttaren(är inte "hon" som nämndes i meningen tidigare ryttaren?). Ryttaren hade en lång, brun kåpa på sig, med en huva som täckte större delen av ansiktet. Allt som Galador kunde se var det långa, gyllenblonda håret som stack ut ur huvan och fladdrade med vinden. Galador antog att ryttaren är(tempusbyte, ska vara "var" ) en kvinna. Han tittade länga på henne när hon red förbi honom och flämtade förskräckt(låter bättre: "han såg efter henne", hon rör sig framåt right? Om hon hade stått stilla hade "såg på henne" låtit bra. Dock bara min personliga åsikt :) ).
Galador överraskades när tre stycken ryttare till (bättre: "Galador överraskades när ytligare tre ryttare---) snabbt red efter henne på vars en kolsvart häst med röda ögon som lyste som glödgat järn.

Spänningen och händelseförloppet var det inge fel på tycker jag. Det du bör förbättra är skrivandet, läs igenom det du skrivit flera gånger. Är det många fel tröttnar man på att läsa och ibland förstår man inte riktigt vad om händer i texten, till exempel min förvirring kring "hon" och "ryttaren".

Skriver själv en bok och vet hur mycket slit det är. Keep the hard work up! :)

Kom ihåg, skrivandet är ett verktyg och kan tränas upp. Kreativitet/fantasi tycks du redan ha och går knappt att träna ^^

sup? my dick lol

En av de mest irriterande sakerna med din text är att du envisas med att missbruka "Galador".

Sluta upprepa dennes namn om och om igen.

This place is death, reincarnated.

Det är fräckt att läsa Gogol, då verkar man kultiverad.