Jag upplevde puberteten som väldigt spännande. Jag börjar i nian efter sommaren och kommer från en vanlig medelklassfamilj och har haft en relativ normal uppväxt. Jag var alltid lugn som barn och satt gärna för mig själv och resonerade mycket om livet redan då. Min uppväxt präglas dock av flera familjetrauman som säkerligen har påverkat mitt liv i rätt riktning. När jag kom upp i trettonårsåldern så började den hända lite grejer, jag ägnade till exempel mycket tid åt att läsa livsvisdom.
Jag började plugga på hela min fritid, allt möjligt som jag själv läste mig till över internet. Det var säkerligen ett sätt att hävda mig eftersom jag för övrigt höll mig i bakgrunden i klassrummet och hade inget vidare socialt umgänge. Det ledde naturligtvis till mycket prestigeångest och jag genast ansåg mig vara bättre än andra ungdomar i min ålder, vilket jag för övrigt gör till viss del idag fast på mer realistiska grunder. Redan i den åldern satte jag mina livsideal som jag absolut har kvar idag. Idag är jag mera realist fast idealen jag hade för drygt något år sedan var absolut kloka och ibland kan jag finna att den lilla trettonåringen inom mig var beundransvärd och jag kan lära mig mycket av honom än idag. Jag hade ett jädra anamma som är beundransvärd i din åldern.
Det höll inte många månader och jag blev allt mer realist och insåg att jag hade varit väldigt naiv. Jag började göra grejer jag gillar och slutade att plugga på fritiden, ihop att jag skulle mogna till mig lite och samla på mig livserfarenhet som ungdom.
Idag har jag väldigt god självaktning, och är mer mogen och harmonisk. Jag känner till viss del att jag inte behöver bevisa något för någon förutom mig själv. Självklart känner jag mycket obehag fortfarande och har motsägande idéer eftersom jag fortfarande är så ung. Överlagg så är jag mogen och lycklig som det är nu, jag har mycket kvar att uppleva innan jag når ditt men jag har lagt grunderna för mina livsideal som känns väldigt bra. Jag har fortfarande den där lilla trettonåringen i mig med ett jävla jädra anamma, men idag kan jag använda den på ett mera realistiskt sätt.
Idag känner jag avsmak mot mig som trettonåring, jag kan beskrivas som en smula narcissistisk med en väldigt märkligt världsuppfattning på den tiden. Jag skrev ofta på anonyma forum för att få min upplevda graciösa självbild bekräftad och kunde inte komma ifrån tanken att jag just var bättre än andra ungdomar i min ålder.
Under min pubertet har jag ändå aldrig varit riktigt deprimerad eller vilse i mitt filosoferande, jag har snarare haft flera lyckorus än normalt i min ålder. Jag har också haft ett relativ lugn profil utåt, mot mina föräldrar och kamrater.
Jag vet att det finns många andra pubertetseldar där ute som säkerligen känner igen sig i mycket det jag har skrivit. Jag tänkte att vi ska diskutera lite om ni fortfarande är samma narcissistiska naiva ungdom precis som jag var en gång när man kommer in i puberteten. Eller hur ni upplevde er pubertet och hur ni kom ur den. Vad ni hade för uppfattning mot eran omgivning och hur ni upplevde eran självbild under denna tid och hur den ser ut idag.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!