Svar till breadcake [
Gå till post]:
Jag har varit med om något liknande, ja, och för att enklast förmedla budskapet skriver jag ner min lilla berättelse för bättre inblick. Jag ursäktar textväggen. ._.
--- Blygheten har aldrig varit något problem för mig, men jag har förändrat mig på andra plan genom hela högstadiet fram till gymnasieöverträdet. Jag var under högstadietiden lite av en outsider - detta på grund av att jag hade ett alltför seriöst förhållningssätt till allt och alla. Jag var helt enkelt inte särskilt rolig att umgås med. Till detta tittade folk snett för att jag hade otroligt lätt för mig i skolan, vilket också gjorde att jag sågs som lite av en pluggis trots att jag förmodligen var en av de som la ner minst tid på skolarbete i hela årskursen.
--- Hux flux en dag i åttan bestämde jag mig för att förändring var på plats, och således började jag gradvis mjuka upp mitt beteende - tillräckligt snabbt för att märka skillnad, men inte så snabbt att andra reagerade på det. Genom att ha inställningen i åtanke hela tiden förändrades så småningom min personlighet också, jag blev naturligt ledigare i min stil. Det gjorde det enklare att umgås med andra, och jag lyckades komma närmare andra och knöt i åttan starkare vänskapsband som håller än idag. Värt att notera är dock att de flesta behöll sin tidigare syn på mig, då det är otroligt svårt att tvätta bort en stämpel som redan är satt, och det är här gymnasiet kommer in.
--- Nå, då tog högstadiet slut och man gick skilda vägar med de som hade bildat sig en negativ och avståndstagande uppfattning om mig. Då, till gymnasiets början, bestämde jag mig för att göra en drastisk förändring för att ge ett annat intryck. Inte bara var jag ledig och öppen, jag bestämde mig för att
märkas också. Jag lånade inspiration från en tidigare klasskamrat som onekligen gjorde mest ljud av sig i högstadieklassen, men samtidigt hamnade på kant med lärarna - och sedan plockade jag russinen ur kakan. Istället för att söka all uppmärksamhet så såg jag bara till att ta plats, med ett par välplacerade skämt här och där, deltagande i de flesta konversationer samt en allmänt varm och öppen attityd. På så sätt vann jag de flesta av mina nuvarande klasskamraters förtroende. Detta i kombination med att jag fortfarande visar god attityd mot lärarna och fortfarande presterar bra i skolan har gjort mig till något av klassens kung, vilket hade varit helt otänkbart om man sett mig i sjuan/åttan däromkring.
Sensmoralen i mitt ordkräkande är att det går att förändra sig och sin roll, och att du om du skaffar dig en inställning kommer kunna anpassa din personlighet efter den om du bara försöker - du talar om att man inte ska låtsas vara någon annan, men man anpassar sig själv och blir till sist såsom man intalar sig.
Ingen status