Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
Annons
Kan jag inte känna saker längre?
Skapad av Borttagen, 2011-08-12 19:03 i Kärlek & Relationer
1 488
21 inlägg
0 poäng
Jag har på senare tid upplevt att jag inte känner saker på samma sätt längre. Jag var nyligen med om något som hade kunnat kosta mig livet. Knappt det reagerade jag ens på! Jag var lugn hela tiden, fast de andra som var inblandade fick en chock och bröt ihop. Nu verkar det nästan som att dem börjar tro att jag inte brydde mig, men det gjorde jag. Det var bara det att jag inte kände så mycket. De andra började fantisera om vad som hade kunnat hänt, men jag tänkte inte så mycket på det. Jag blev inte så rädd som de blev, men självklart tyckte jag också att det var en skakande sak som hände. Är det här bara mitt sätt att tänka och reagera eller vad är det som har hänt egentligen? Jag tycker personligen att jag är en omtänksam person och tycker själv att det är lite konstigt att jag reagerade så här. Hoppas någon kan hjälpa mig med detta. Kanske känner någon igen sig?
Vet inte vad du har varit med om men alla reagerar olika på olika saker. T.ex. så blir vissa rädda för sitt liv medan andra knappt tänker på det, eller bara har någon annans liv i tanken.
Jag var med i en bilolycka en gång där vi (jag och min familj) landade upp och ner. När vi stod stilla så var jag lugn vad jag kommer ihåg och satte handen i taket, knäppte loss bilbältet och gick ut. Tänkte inte så mycket mer på det eller vad som kunna hända.
Jag var med i en bilolycka en gång där vi (jag och min familj) landade upp och ner. När vi stod stilla så var jag lugn vad jag kommer ihåg och satte handen i taket, knäppte loss bilbältet och gick ut. Tänkte inte så mycket mer på det eller vad som kunna hända.
62% moln
Alla reagerar olika i chockartade situationer. Många, precis som du, kan gå från en sådan situation och verka totalt opåverkade, även om de inte är det. Sen kan din "riktiga" reaktion komma efteråt också. Dagar, veckor, månader, år efteråt.
Själv satt jag utanför dörren där mammas vännina låg och svävade mellan liv och död efter ett astmaanfall. Själv kände jag ingenting. Absolut ingenting. Varken rädsla eller sorg. Okej, något kände jag ju. Jag var uttråkad... Ingen passande känsla direkt.
Själv satt jag utanför dörren där mammas vännina låg och svävade mellan liv och död efter ett astmaanfall. Själv kände jag ingenting. Absolut ingenting. Varken rädsla eller sorg. Okej, något kände jag ju. Jag var uttråkad... Ingen passande känsla direkt.
I'm practically floating in English.
Svar till ht2011 [Gå till post]:
Jag är lite likadan, man stänger liksom av sina känslor på ngt sätt. Får detta i perioder om ngt hyfsat jobbigt händer och det enda som har fått mig att komma ur det här är när ngn i min närhet dött, då brister det totalt ist. Själv tror jag att det är som så att man inte tillåter sig själv att må dåligt (om man blivit dumpad, problem hemma, känner sig allmänt deppig osv), och då stänger man helt enkelt av, blir likgiltig och sen när ngt händer som man inte kan stänga ute så kommer det som hänt tidigare ikapp en och man mår ännu värre. Så nästa gång det händer dig ngt som får dig att må skit så försök att inte tränga bort det, låt det göra ont och må dåligt ett tag och när du känner att "nu räcker det" så försök att må bättre igen. Funkar inte det så överväg att prata med en kurator/psykolog eller dylikt.
Jag är lite likadan, man stänger liksom av sina känslor på ngt sätt. Får detta i perioder om ngt hyfsat jobbigt händer och det enda som har fått mig att komma ur det här är när ngn i min närhet dött, då brister det totalt ist. Själv tror jag att det är som så att man inte tillåter sig själv att må dåligt (om man blivit dumpad, problem hemma, känner sig allmänt deppig osv), och då stänger man helt enkelt av, blir likgiltig och sen när ngt händer som man inte kan stänga ute så kommer det som hänt tidigare ikapp en och man mår ännu värre. Så nästa gång det händer dig ngt som får dig att må skit så försök att inte tränga bort det, låt det göra ont och må dåligt ett tag och när du känner att "nu räcker det" så försök att må bättre igen. Funkar inte det så överväg att prata med en kurator/psykolog eller dylikt.
Hoppet är det sista som överger människan. Om man inte är ful och överviktig förstås. Då är det oskulden.
Svar till ht2011 [Gå till post]:
antingen så kommer chocken senare som tidigare nämnt i tråden, eller så händer ingenting, det beror på ens psyke.
Det är inte så ovanligt att det aldrig kommer en reaktion även av något som man nästan dog av eller för exempel se döda människor eller annat, sånt som vanligtvis chockerar människor.
antingen så kommer chocken senare som tidigare nämnt i tråden, eller så händer ingenting, det beror på ens psyke.
Det är inte så ovanligt att det aldrig kommer en reaktion även av något som man nästan dog av eller för exempel se döda människor eller annat, sånt som vanligtvis chockerar människor.
Jack of All trades, master of none.
Svar till CsSebbish [Gå till post]:
Okej men det gick bra för er med bilolyckan? Man kan väl säga att det jag var med om påminner lite om det, fast det var inte alls lika allvarligt. Dock så hade det kunnat bli det. Det var så att jag var ute och åkte bil, då det kommer en annan bil i full fart bakom och blåser om på höger sida och kraschar rakt in i ett räcke. Ingen skadade sig och det hände ingenting med vår bil eftersom vi inte blev påkörda. Det är det som de andra tänker på, vad som hade kunnat hänt om bilen kört in i oss istället för i räcket. Bilen kom verkligen i en hög fart, så vi alla i vår bil hade säkert kunnat avlida. Det är klart att det är en skrämmande tanke, men jag tänker faktiskt inte så mycket på det. Jag är bara glad att inget med oss hände.
Okej men det gick bra för er med bilolyckan? Man kan väl säga att det jag var med om påminner lite om det, fast det var inte alls lika allvarligt. Dock så hade det kunnat bli det. Det var så att jag var ute och åkte bil, då det kommer en annan bil i full fart bakom och blåser om på höger sida och kraschar rakt in i ett räcke. Ingen skadade sig och det hände ingenting med vår bil eftersom vi inte blev påkörda. Det är det som de andra tänker på, vad som hade kunnat hänt om bilen kört in i oss istället för i räcket. Bilen kom verkligen i en hög fart, så vi alla i vår bil hade säkert kunnat avlida. Det är klart att det är en skrämmande tanke, men jag tänker faktiskt inte så mycket på det. Jag är bara glad att inget med oss hände.
Svar till Filur [Gå till post]:
Okej men man kan ju inte hjälpa vad man känner (inte känner) eller hur? Det verkar nästan som att de andra inblandade börjar tro att jag inte ens är tacksam för att det inte hände något med oss, men det är jag verkligen. Det är bara det att det inte känns så mycket eller på något speciellt sätt. Varför vet jag inte, men du har ju rätt i att chocken kan komma senare när man minst anar det.
Okej men man kan ju inte hjälpa vad man känner (inte känner) eller hur? Det verkar nästan som att de andra inblandade börjar tro att jag inte ens är tacksam för att det inte hände något med oss, men det är jag verkligen. Det är bara det att det inte känns så mycket eller på något speciellt sätt. Varför vet jag inte, men du har ju rätt i att chocken kan komma senare när man minst anar det.
Svar till josephiine [Gå till post]:
Precis! Jag känner igen mig mycket i det som du skriver. Det blir som att man stänger av känslorna. Det är nästan lite obehagligt när man tänker på det. Har det alltid varit så för dig? Har inte varit med om så mycket skakande saker så jag kan faktiskt inte riktigt svara på om det alltid varit så för mig, men det var först nu som jag började tänka på det iallafall.
Precis! Jag känner igen mig mycket i det som du skriver. Det blir som att man stänger av känslorna. Det är nästan lite obehagligt när man tänker på det. Har det alltid varit så för dig? Har inte varit med om så mycket skakande saker så jag kan faktiskt inte riktigt svara på om det alltid varit så för mig, men det var först nu som jag började tänka på det iallafall.
Svar till the_apollo [Gå till post]:
Det är sant. Jag har sett en död människa och minns att jag inte kände så mycket för det heller, dock kände jag inte personen. Jag tyckte att det var lite obehagligt, men inte så farligt som föreställde mig innan.
Det är sant. Jag har sett en död människa och minns att jag inte kände så mycket för det heller, dock kände jag inte personen. Jag tyckte att det var lite obehagligt, men inte så farligt som föreställde mig innan.
Svar till ht2011 [Gå till post]:
Jag kan faktiskt inte minnas om jag alltid varit sådan, men det har iaf varit så för mig under hela mina tonår och det är först nu på sistone som jag bestämt mig för inte "lura" mig själv och att försöka tillåta mig att må dåligt när jag faktiskt gör det och inte försöka tränga bort det. De längsta perioderna jag har haft som jag inte kunnat få ngt uttryck för mina känslor har varit 3-4 år, under den tiden har jag känt mig likgiltig och ändå på ngt paradoxalt sätt mått dåligt över det och lite känt mig hemsk. Jag har inte kunnat gråta under de här perioderna, hur mkt jag än velat, och just gråta är ngt som jag behöver för att efteråt må lite bättre, det släpper lite på spänningarna eller vad man ska säga.
Men försök gräva lite i dig själv, finns det ngt som hänt dig (behöver inte vara en plötslig händelse) som egentligen borde få dig att må dåligt, men som du bara trängt bort?
Och som sagt, var inte rädd för att skaffa lite hjälp så att du kan ventilera dig och förhoppningsvis få bra svar.
Jag håller tummarna för att det bara är tillfälligt att du känner såhär, för det är ganska påfrestande i längden.
Jag kan faktiskt inte minnas om jag alltid varit sådan, men det har iaf varit så för mig under hela mina tonår och det är först nu på sistone som jag bestämt mig för inte "lura" mig själv och att försöka tillåta mig att må dåligt när jag faktiskt gör det och inte försöka tränga bort det. De längsta perioderna jag har haft som jag inte kunnat få ngt uttryck för mina känslor har varit 3-4 år, under den tiden har jag känt mig likgiltig och ändå på ngt paradoxalt sätt mått dåligt över det och lite känt mig hemsk. Jag har inte kunnat gråta under de här perioderna, hur mkt jag än velat, och just gråta är ngt som jag behöver för att efteråt må lite bättre, det släpper lite på spänningarna eller vad man ska säga.
Men försök gräva lite i dig själv, finns det ngt som hänt dig (behöver inte vara en plötslig händelse) som egentligen borde få dig att må dåligt, men som du bara trängt bort?
Och som sagt, var inte rädd för att skaffa lite hjälp så att du kan ventilera dig och förhoppningsvis få bra svar.
Jag håller tummarna för att det bara är tillfälligt att du känner såhär, för det är ganska påfrestande i längden.
Hoppet är det sista som överger människan. Om man inte är ful och överviktig förstås. Då är det oskulden.
Svar till josephiine [Gå till post]:
Okej tack för ditt svar! Känner igen mig ännu mer nu. Jag har också lite svårt för att gråta, speciellt inför andra. Förstår att det blir ganska påfrestande efter ett tag, för jag tycker att det börjar kännas lite jobbigt redan nu. Jag ska försöka gräva lite i mig själv och tänka efter vad detta kan bero på, dock kommer jag inte på någon riktigt anledning just nu på rak arm iallafall vad det skulle kunna bero på. Det har inte hänt något speciellt den senaste tiden egentligen, men jag måste nog gräva lite djupare för att komma på något.
Okej tack för ditt svar! Känner igen mig ännu mer nu. Jag har också lite svårt för att gråta, speciellt inför andra. Förstår att det blir ganska påfrestande efter ett tag, för jag tycker att det börjar kännas lite jobbigt redan nu. Jag ska försöka gräva lite i mig själv och tänka efter vad detta kan bero på, dock kommer jag inte på någon riktigt anledning just nu på rak arm iallafall vad det skulle kunna bero på. Det har inte hänt något speciellt den senaste tiden egentligen, men jag måste nog gräva lite djupare för att komma på något.
Svar till ht2011 [Gå till post]:
Lycka till och som sagt, jag hoppas att det bara är tillfälligt. :)
Lycka till och som sagt, jag hoppas att det bara är tillfälligt. :)
Hoppet är det sista som överger människan. Om man inte är ful och överviktig förstås. Då är det oskulden.
Svar till josephiine [Gå till post]:
Tack så mycket! Det hoppas jag också och jag hoppas att det går bra för dig också :)
Tack så mycket! Det hoppas jag också och jag hoppas att det går bra för dig också :)
Svar till ht2011 [Gå till post]:
Du var iskall nog att behålla lugnet och hanterade det på rätta sättet. Så det är nog positivt egentligen. så man ska agera i kris typ som utöya osv
men jag förstår vad du menar, det kan kännas lite, okänsligt?
Du var iskall nog att behålla lugnet och hanterade det på rätta sättet. Så det är nog positivt egentligen. så man ska agera i kris typ som utöya osv
men jag förstår vad du menar, det kan kännas lite, okänsligt?
massa status
Svar till eken [Gå till post]:
Ja precis, okänsligt är nog rätta ordet, fast jag brydde ju mig givetvis om vad som hände. Bara inte så mycket för jag kände ju inget speciellt. Hur som helst så hoppas jag att det går över.
Ja precis, okänsligt är nog rätta ordet, fast jag brydde ju mig givetvis om vad som hände. Bara inte så mycket för jag kände ju inget speciellt. Hur som helst så hoppas jag att det går över.
Svar till ht2011 [Gå till post]:
Bilen var helt förstörd men ingen av oss kom till skada. Sedan fick jag ligga på båren i ambulansen (var tvugna att åka till sjukhus för att bli kollade) för det fanns för få platser i ambulansen och det var ju tufft :P Det var ganska många år sedan.
Bilen var helt förstörd men ingen av oss kom till skada. Sedan fick jag ligga på båren i ambulansen (var tvugna att åka till sjukhus för att bli kollade) för det fanns för få platser i ambulansen och det var ju tufft :P Det var ganska många år sedan.
62% moln
Du måste förstå att det absolut inte betyder att du inte bryr dig, att du är en "dålig person".
Om någon jag älskar dör, känner jag inte sorg, jag är inte ledsen. Hur är det möjligt? Jag vet inte, men jag älskade personen, det betyder väl allt.
Om någon jag älskar dör, känner jag inte sorg, jag är inte ledsen. Hur är det möjligt? Jag vet inte, men jag älskade personen, det betyder väl allt.
Lard is the poor man's butter.
Svar till Ensidig [Gå till post]:
Jo jag förstår vad du menar, men det verkar som att många andra tror att jag är helt känslolös på grund av detta och det stämmer inte.
Jo jag förstår vad du menar, men det verkar som att många andra tror att jag är helt känslolös på grund av detta och det stämmer inte.
Svar till ht2011 [Gå till post]:
Jag reagerar inte direkt när saker händer, det är inte verkligt förens ett tag efteråt. När min pappa dog kände jag ingenting några dagar men när det blev verkligt bröt jag ihop. Kunde inte äta på flera dagar, eller sova. Fick ont i hela kroppen. Alla bearbetar saker på olika sätt.
Jag reagerar inte direkt när saker händer, det är inte verkligt förens ett tag efteråt. När min pappa dog kände jag ingenting några dagar men när det blev verkligt bröt jag ihop. Kunde inte äta på flera dagar, eller sova. Fick ont i hela kroppen. Alla bearbetar saker på olika sätt.
I got up at like 5 am and made all these goddamn pancakes
Forum » Livet » Kärlek & Relationer » Kan jag inte känna saker längre?
Ansvariga ordningsvakter:
RoadGunner
Användare som läser i den här tråden just nu
1 utloggadSkriv ett nytt inlägg
Hej! Innan du skriver om ett potentiellt problem så vill vi påminna dig om att du faktiskt inte är ensam. Du är inte onormal och världen kommer inte att gå under, vi lovar! Så slappna av och gilla livet i några minuter - känns det fortfarande hemskt? Skriv gärna ner dina tankar och frågor, vi älskar att hjälpa just dig!