Jag har aldrig kommit särskillt bra överens med mina föräldrar, speciellt inte min pappa, min mamma har jag kommit lite bättre överens med men hon förstår inget av det jag menar..
Jag mår jävligt dåligt av vissa anledningar, jag har ett sjukt jobbigt liv både i skolan och hemma, jag har mått dåligt i över 2 år och har aldrig haft nån att prata med, jag har försökt ta livet av mig, det finns knappt en människa som lyssnar på mig. Mina kompisar fick reda på det igår och en av dom sa att jag borde prata med en psykolog, hon sa att det hjälper.
Men iaf, igår va jag på filmkväll med några kompisar och det sluta med att vi satt och prata om lite saker som hänt och vi vart med om. Vi satt och prata i säkert 2 ½ timme. Och klockan var kanske halv 1 när min bror smsa mig och sa att mamma ville att jag skulle komma hem. Jag hade lovat mina föräldrar att ringa nån gång mellan 11-12, men glömde det. Men jag sa ju att jag inte ville. Men hon sa att om jag inte kommer hem nu så får jag gå hem då. Jag svara att jag kunde sova där om hon inte ville åka och hämta mig senare. Men det vägra hon gå med på. Så jag ringde henne och vi stog och skrek på varann och tjafsa. Min mamma kan ju aldrig säga jag eller nej utan att prata med min pappa så hon gav luren till han, och han är ju helt dum i huvudet.
Jag fråga han varför jag inte fick sova över och han hade ju ingen bra förklaring till varför jag inte fick sova över. Så tillslut så sa han att jag skulle ringa inom en timme så skulle han hämta mig då och jag hade ju inget val så jag sa ju ja då. Men jag glömde det också, så tillslut så hämta han mig vid 3 då och jag kom inte längre än ut till bilen innan tårarna rann ner för kinderna igen.
Och nu på morgonen så väckte min mamma mig och sa att jag inte kunde ringa hem mitt i natten och säga att jag inte kommer hem.
Och då blev jag så jävla sur på henne, för jag har gjort det förut och efter lite tjat så brukar dom ge med sig. Men det är det att min bror kan ringa hem kl 3 på natten och säga att han inte kommer hem och till han säger dom ingenting liksom.
Jag stog och grät i telefon igår när jag prata med dom men dom fattar inte att jag vill ha lite kul ibland.
Jag har alltid kännt att mina föräldrar har älskat min bror mer än mig, för han har alltid fått göra mer roliga saker, fått mer fina och dyra saker än mig. Jag känner mig oälskad på flera sätt av mina föräldrar.
Så min fråga är, borde jag prata med en psykolog?
Vad kan man göra åt sånna föräldrar för att känna sig mer älskad?
Vet att det blev lite långt och rörigt.
Ingen status