Jag gick nerför trapporna. Var på väg mot jobbet. Det var en väldig varm dag, en av de varmaste dagarna Stockholm hade någonsin haft den här sommaren. Jag kollade på temperaturmätaren och den visade sig vara trettiosju grader. Jag gick ner mot busstationen och sedan därifrån så åkte jag vidare till Gullmarsplan.
Som var det fullt på bussen denna morgon, så det fanns ingen sittplats att sätta sig på. Men den här dagen så kändes olikt alla andra dagar. Jag kunde se från ögonvrån hur en väldig kraft fullman betraktade mig på ett väldigt speciellt sätt. Jag gav aldrig honom någon slags ögonkontakt, utan jag låtsades som ingenting vore ha hänt fast jag kände en väldigt stor nervositet inom mig som jag aldrig ha känt förut.
Som de flesta passagerarna på bussen så gick jag av i Gullmarsplan. När jag gick av bussen så försökte jag på något vis se om den kraftfulle mannen var där eller inte, fast den här gången var det väldigt svårt och se om han var där vid den stora folkmassan. Jag fortsatte att gå mot tunnelbanan, för att sedan åka vidare mot T-centralen. Jag satte mig och grubblade mycket över vad den här mannen ville mig. Hade jag något fel på mig? Hade jag sett honom tidigare? Eller så hade han helt enkelt något emot mig, men jag kunde helt enkelt inte klura ut vad som egentligen var orsaken till detta. Jag fortsatte att åka mot T-centralen och turligt nog så fann jag den här gången en sittplats. Men efter en stund så ser jag mannen igen med sina stora ögon och hans bredda läppar med sin mörkhyade hud. Inne i tåget sökte mannen efter någon slags ögonkontakt med någon som satt inne i vagnen fast genast så vände jag bort ansiktet och kollade istället ut genom fönstret med en hård klump i magen. Jag började känna mig rädd, nervös och kall svettig. Det här var absolut ingen slump. Det var mig han sökte efter. Mannen fortsatte i evighet stirra på mig och jag tänkte " den här tågresan kommer att kännas lång, och den enda som exciterar just nu är jag och mannen.
Äntligen var jag framme vid T-centralen! Jag ställde mig framför vagndörren innan ens tåget hade stannat upp. När väl dörrarna öppnades gick jag med bestämda steg mot utgången. Medan jag gick kunde jag känna på mig att någon var bakom mig. Jag checkade snabbt upp på vem det kunde ha varit, fast det enda jag fick syn på var en gammal svensk dam upp mot sjuttio år som var drygt trettio meter ifrån mig. Jag kände mig väldigt lättnad tills efter en stund så ser jag mannen framför mig. Just nu så fanns det ingen återvändo för mig.
Mannen stod där. Sa absolut ingenting förrän han tog tag i min högra axel och frågade mig med en underlig röst.
Är det du som är Jens Hallengren? Jag tänkte efter en stund och tänkte "hur vet han vad jag heter? ska jag avslöja min identitet eller inte? Vad skulle han göra om jag avslöjade min identitet för honom? Jag kom på nu att det vore bäst om jag inte avslöjade min identitet för honom och sa väldigt nervöst : Nej Jag tror att du har kommit till fel person. Är det något problem jag behöver ta itu med eller?
Mannen verkade förstå att något var fel från hela första början och såg lite underligt på mig och sa med en utländsk dialekt:
Eftersom att du anser att du inte är Jens Hallengren så behöver jag inte ställa min fråga från gårdagen och så gick mannen lugnt sansat mot utgången med ett leende på läpparna.
Själv så kände jag någon slags äcklig känsla inuti mig, men jag oroade mig inte för det utan fortsatte till jobbet.
Efter att arbetsdagen hade avslutat, så fortsatte jag hemåt. Jag kände mig väldigt hungrig och utmattad så jag bestämde att gå förbi pressbyrån och köpa en sådan delikat smörgås med räkor och vitdressing. Efter det ställde jag mig i kön, och nu var det min tur att betala. Jag la mackan framför kassörskan och hon tog tag i mackan och sa: det blir 34.90 kr tack .
Jag tänkte plocka upp plånboken där jag vanligast jag brukar lägga den men den här gången hittade jag inte den i fickan.
Jag letade över allt efter plånboken i jackfickorna och desto längretid det tog att leta desto mer svettigare blev jag. Jag fortsatte att leta och kunde känna hur de bakom mig kände sig små irriterade tills jag kom på att. Tusan också!
Eftersom i min plånbok så finns det inte bara pengar utan mitt ID kort så hade ju såklart den här mannen som inte kände mig överhuvudtaget frågat mig om det var jag som hette Jens Hallengren därför att han såg den gamla bilden på mitt legitimations kort och undrade då om det var min plånbok han hade hittat från gårdagen och eftersom jag ljög för honom kunde mannen inte göra något åt saken utan gick mot utgången med ett leende på läpparna.
tadcsam heder och respekt gör dig till en bra människa!
