Jag gick nerför trapporna. Var på väg mot jobbet. Det var en väldig varm dag, en av de varmaste dagarna Stockholm hade någonsin haft den här sommaren. Jag kollade på temperaturmätaren och den visade sig vara trettiosju grader. Jag gick ner mot busstationen och sedan därifrån så åkte jag vidare mot Gullmarsplan.
Som vanligt så var det fullt på bussen denna morgon, så man fann inte heller den här gången någon sittplats och sätta sig på. Men den här dagen skulle det kännas väldigt olikt alla andra dagar. Jag såg plötsligt med ögonvrån hur en väldig kraft fullman betraktade mig på ett väldigt speciellt sätt. Jag gav aldrig mannen någon slags ögonkontakt, utan jag låtsades som ingenting vore ha hänt, fast själv kände jag en väldigt stor nervositet inom mig som jag aldrig ha känt förut.
Som de flesta på bussen så gick jag av i Gullmarsplan. När hade jag gått av i Gullmarsplan så försökte jag på något sätt kunna se om den kraftfulle mannen var där eller inte, fast det var det väldigt svårt att se om mannen var där vid den stora folkmassan. Jag fortsatte att gå mot tunnelbanan, för att kunna sedan åka vidare mot T-centralen. Jag satte mig och grubblade mycket över vad den här mannen ville mig. Hade jag något fel på mig? Hade jag sett honom tidigare? Eller så kanske han hade helt enkelt något emot mig, men jag kunde helt enkelt inte klura ut vad som egentligen var orsaken. Jag fortsatte att åka mot T-centralen och turligt nog så fann jag den här gången en sittplats. Men efter ett par minuter så ser jag mannen igen med sina stora ögon och hans bredda läppar med sin mörkhyade hud! Inne i tåget sökte mannen efter någon slags ögonkontakt med någon som satt inne i vagnen. Jag tänkte att det var mig han hade sökt efter så genast vände jag bort med ansiktet och kollade istället ut genom fönstret med en hård klump i magen. Jag började känna mig rädd, nervös och kall svettig. Det här var absolut ingen slump. Det var mig han sökte efter. Mannen fortsatte i evighet stirra på mig och jag tänkte " den här tågresan kommer att kännas lång, och den enda som exciterar just nu är jag och mannen.
Äntligen var jag framme vid T-centralen! Jag hade ställt mig framför vagndörren innan ens tåget hade stannat upp. När väl dörrarna öppnades gick jag med bestämda steg mot utgången. Medan jag gick, kunde jag känna på mig att någon var bakom mig. Jag checkade upp vem det kunde ha varit, fast det enda jag fick syn på var en gammal svensk dam upp mot sjuttio år som var drygt trettio meter ifrån mig. Jag kände mig väldigt lättnad tills efter en stund så ser jag mannen framför mig! Så Nu tänkte jag, Nu finns det ingen återvändo för mig.
Mannen stod där. Sa absolut ingenting förrän han tog tag i min högra axel och frågade mig med en underlig röst.
Är det du som är Jens Hallengren? Jag tänkte efter en stund och tänkte "hur i inne i hell skotta vet han vad jag heter? ska jag avslöja min identitet eller inte? Vad skulle han göra om jag avslöjade min identitet för honom? Jag kom på nu att det vore bäst om jag inte avslöjade min identitet för honom och talade väldigt nervöst : Nej Jag tror att du har kommit till fel person. Är det något problem jag behöver ta itu med dig eller?
Mannen verkade förstå att något var fel från hela första början och såg lite underligt på mig och sade till mig med en utländsk dialekt:
Eftersom att du anser att du inte är Jens Hallengren så behöver jag inte ställa min fråga från gårdagen och så gick mannen lugnt sansat mot utgången med ett leende på läpparna.
Själv så kände jag något fel med mig, men jag oroade mig inte för det utan fortsatte till jobbet.
Efter arbetsdagen hade avslutat, så vände jag mig hemåt. Jag kände mig väldigt hungrig, trött och utmattad så jag bestämde att gå förbi pressbyrån och köpa en smörgås med räkor, grönsaker och vitdressing. Efter att jag hade valt ut varan jag hade tänkt mig och köpa ställde jag mig först i kön. Jag la mackan framför kassörskan och hon tog tag i mackan och sade: Hej! det blir 34.90 kr tack .
Jag tänkte plocka upp plånboken där jag vanligast brukar lägga den men den här gången hittade jag inte den inuti min fickan!
Jag letade över allt efter plånboken i jackfickorna och desto längre tid det tog att leta desto mer svettigare blev jag. Jag fortsatte att leta och kunde känna hur de bakom mig kände sig små irriterade. Jag gick tomhänt ut från Pressbyrån och tänkte mycket över vad plånboken kunde ligga någonstans tills jag stannade upp och kom på att. Tusan också!
Eftersom i plånboken så finns det inte bara pengar utan mitt ID kort och massa andra grejer så hade ju naturligtvis den här mannen som inte kände mig överhuvudtaget frågade han mig om det var jag som hette Jens Hallengren för att han givetvis såg den gamla bilden på mig vid mitt legitimations kort och tänkte då fråga om det var min plånbok han hade hittat från gårdagen och eftersom jag ljög för honom kunde mannen inte bevisa det utan gick mot utgången med ett leende på läpparna.
Jag har alltid funnits för er