jag vill att ni läser detta blogginlägg(ja det är av mig)
http://filipalex.blogspot.com/2011/10/definitionen-av-att-hata-sig-sjalv.html
(eller så kan ni läsa texten i denna spoiler aswell om ni är för lata för att klicka där uppe)
Visa spoiler
Inte för utseendet, infact, jag tycker nog mer att jag är snygg än ful då. det har jag börjat få bevisat för mig nu.
Jo, jag hatar mig själv pågrund av vissa drag i hur jag är. I know "man är som man är, alla bör gilla det"-snacket som alla kör på. Jag tycker dock inte det tänket hjälper.
För jag är en tänkare, jag grubblar och tänker och allt möjligt. jag har sömproblemen, jag skapar mina egna problem för jag är t.ex. så orolig att förlora någon jag gillar att jag då blir helt knäpp och flippar ur och blir för på.
Jag har gjort det innan, jag har varit det där lilla extra, men inte tillräckligt för den jag gillat. och även om jag nu inte klandrar henne för hennes val, så sitter det kvar. Det märker jag nu.
"jag är i "alltkommerattgåfelförjagärsåjävladåligochsumpatdetidettalägetförut-ångesten" :(" som jag skrev till Kajsa förut på msn.
Jag är rädd, jag drömmer mardrömmar, nu är jag där igen, jag gillar någon, som även gillar mig. men jag känner... "gillar hon mig tillräckligt?", "är jag tillräckligt bra för henne?"
för sist det var så att jag hamnade i denna situationen med en annan, så var jag inte tillräckligt bra, och "förlorade". jag är rädd att det händer igen... snälla någon kom och banka lite vett i skallen på mig!
Jag HATAR mig för jag är sådär, jag vill inte vara en som överdriver allt tänk, och grubblar... trött på att överanalysera allting negativt, DON'T want it anymore!
tänkte bara kolla, så som jag beskriver denna situation, HUR skulle du tänka för att försöka att dämpa ner detta tänk, att liksom, försöka "utrota" det?
ばかなの?