De flesta personer tycks gilla kramar, i överflöd. Varför? Jag har aldrig förstått varför?
Till och med från främlingar, stundtals. Somliga tycks frodas i det kaos av armar och kroppar som är 'en kram', till synes utan någon som helst eftertanke.
Eftertanke, vad menar jag med det? Jo, jag menar att en relativt stor del bakterier sprids genom beröring ( http://tinyurl.com/germsPDF), och vem vet hur mycket personen som nu omfamnar dig har hostat på sin tröjärm? Vem vet hur mycket potentiella sjukdomar du drar på dig? Ingen!
En annan del som gör att jag ogillar kramar, är den obekväma pausen. Den stelhet som uppstår när ena parten inte alls är med på det. Än värre när andra parten då börjar, och första slutar (lite som när två personer ska gå undan från varandra, men går åt samma håll). Inom det här finns det otaliga sätt att utföra en kram på ( http://tinyurl.com/2ubg9o), och personligen prickar jag sällan rätt. Kunde man inte hållt sig till ett sätt?
Jag har hört många påstå 'att det sprider glädje och energi'. Det här vill jag inte avfärda som total osanning, men jag tror att den här 'energin' är så enkel som att endera part börjar bli lite småpilsk. Var ärliga nu, är inte den där 'energin' ni känner lite tydligare när ni klänger kring någon ni attraheras av? Nu menar jag ingen ny känsla, utan samma fast starkare.
Avslutningsvis vill jag delge min personliga syn (för det hinnan har ju varit ren fakta, verkligen); kramar är hemska. De är för mig socialt felanpassade och gör mer ont än gott. Inte allt för sällan är de även hiskeligt obekväma. Det är främst 'förarbetet' som är hemskt, och vissa vet bara inte när de ska släppa (vilket gör det hela än mer socialt fallerande då endera part bara står med en klängapa på sig).
Så, kära Hamsterpaj, varför ogillar ni kramar (notera hur jag inte godtager en god inställning mot detta fenomen)? Dela med er av hemska upplevelser som relaterar till 'ämnet'!
Kan man inte stava, så kan man inte älska.
